Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 20 november 2009

Riv murarna i Palestina

ntligen dags att besöka Palestina efter att ha studerat landets utveckling sedan 1980-talets början, händelserna på Västbanken och i Gaza. Fördrivningen av palestinierna 1948 till flyktingläger har jag aldrig förlikat mig med. Hur kan ett folk som utsatts för folkmord ge sig på ett annat? Varför förgör man varandra?

Mina värsta farhågor besannades under mitt studiebesök. Nationalismen! Jag hörde hur fäder uppfostrar sina barn att det endast finns ett land - Palestina. Samma sak på den andra sidan - det finns endast ett land - Israel.

Det som inger hopp är Al Mubadara, ett mittenparti, med Dr Mustafa Barghouthi som talesman, omtalad och respekterad i hela världen och den store förhandlaren mellan parterna, både mellan Israel och Palestina och mellan Hamas och Fatah. Det var också han som lyckades lyfta upp Goldstonerapporten i rampljuset.

Al Mubadara mobiliserade busstransport för 1000 medlemmar till Ramallah, där folk gick ut på gatorna och krävde att få reda på innehållet i rapporten. Sedan tog Dr Barghouthi upp densamma i Genève.

Många i partiet härstammar från PMRS, Palestinian Medical Relief Society, som startade redan 1979. De gör ett fantastiskt jobb. De mobila sjukhusen fungerar och behövs ute på landsbygden, där byar och städer skärs sönder av murar som slingrar sig som ormar för att skydda israeliska bosättningar. Bosättningarna har kraftigt byggts ut efter Osloavtalet. Syftet var det motsatta - att avveckla och hindra ytterligare bosättningar.

Vi får se hur sjukhuset som låg på 10 minuters köravstånd hamnat i det ockuperade palestinska Jerusalem och blivit otillgängligt.

Vi får se checkpoints (in alles 576) på nära håll, och att de öppnas efter behag för de tusentals människor som arbetar på andra sidan muren.

Vi får se olivlundar som kapats vid rötterna för att skapa "säkerhetszoner".

Vi får se hur folk demonstrerar vid muren och beskjuts av tårgas och avloppsvatten.

Vi får se hur ungdomar arbetar med icke-våld som lösning på ockupationen.

Vi får se kvinnors urkraft att framställa organiska produkter trots att avloppen från bosättningarna regleras ut på deras fält och blandas med deras källvatten.

Alla vi möter kämpar mot sharialagarna, mot fundamentalismen, mot tidigt ingångna äktenskap men för jämställdhet.

Vid ett besök på Women:s house kan vi konstatera att de har kommit långt. Den heta linjen är förstås hemlig och huset ligger avsides. Där finns psykolog, och personalen har utvecklat ett nätverk med medicinskt ansvariga utanför väggarna. Upplysning och utbildning av föräldrar, polis, unga par och familjer är ett självklart inslag, och de använder sig av psykodrama vid rehabilitering.

Förutom aktiva politiker träffar vi organisationer som arbetar med personer med funktionshinder, vars uppgift är att informera och hävda sina rättigheter för att kunna kräva sin rätt och inte gömma sig i sina hem utan komma ut i samhället som alla andra.

Ett besök på universitetet i Betlehem är lärorikt. Att studera där kostar 800 dollar per termin. För de flesta är det omöjligt att gå där utan stipendium, vilket gör att de studerande är väldigt motiverade. Makabert var att man under intifadan skjutit en missil genom väggen in i biblioteket.

För framtiden betyder dessa ungdomar allt. De åker kanske utomlands en period för att slutföra sina studier, men kommer tillbaka för att bygga upp sitt land. De vill arbeta med icke-våld, bojkotter, manifestationer, kampanjer och förverkliga en tvåstatslösning.

Dr Barghouthi sade i förra veckan på The Daily Show i USA: Det israeliska folket får inte fred och frihet förrän det palestinska folket får det. Fred kräver civilkurage, därför ska vi stärka de goda krafter som finns på båda sidorna.

Riv murarna och stängslen! Jag vill skynda på världssamfundet. 40 års ockupation är inhumant och mot de mänskliga rättigheterna. Berlinmuren revs för 20 år sedan. Det är hög tid att riva murarna i Palestina.

Eva Goës

Fakta: västbanken

Ända sedan det korta inbördeskriget 2007 är den palestinska myndigheten uppdelad på två geografiska områden. Sunni-islamistiska Hamas kontrollerar Gaza och sekulära Fatah styr Västbanken.

Västbanken är ockuperat av Israel sedan sexdagarskriget. 2,4 miljoner palestinier bor på Västbanken, men där finns också omkring 150 judiska bosättningar. President på Västbanken är Fatahledaren Mahmoud Abbas, som 5 nov 2009 meddelar att han ej ställer upp nästa period.

Gazaremsan är en smal kustremsa längs Medelhavet. 2005 flyttades alla judiska bosättningar från området och israeliska trupper lämnade Gazaremsan, men israelerna kontrollerar fortfarande luftrum, territorialvatten och gränsövergångar.

Över en miljon palestinier bor på Gazaremsan, som i dag styrs av Hamas efter att partiet fått 65 procent av mandaten i lokalvalet. Ismail Haniya är Hamas högste ledare i Gazaremsan.

Det är mer än 60 år sedan mer än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem, över 400 palestinska byar jämnades med marken av den israeliska armén och staten Israel utropades. Ännu i dag lever miljoner palestinier som flyktingar runt om i världen.

"Al Nakba", den stora Katastrofen, var inte en enskild händelse, utan är en pågående verklighet där det palestinska folket lider svårt som flyktingar i lägren i Mellanöstern och under israelisk militärockupation.