Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 20 november 2009
Aktörer och knäckfrågor inför toppmötet
Vägen till Köpenhamn -
Klimatpolitisk kartbok
Rikard Warlenius
Cogito
"Det är upp till oss alla att ge historien om vägen till Köpenhamn ett lyckligt slut", skriver Rikard Warlenius i inledningen till sin senaste bok. På framsidan syns en stiliserad kompass och Warlenius lotsar oss skickligt genom det snåriga träsk som klimatpolitiken har utvecklats till. Faktum är att världen inte ens är överens om var målet är någonstans, och än mindre hur vi ska ta oss dit.
Vägen till Köpenhamn är en bra guide till alla olika intressen och begrepp som omger förhandlingarna. Det som man har en ungefärlig bild av blir tydligt och strukturerat.
Rikard Warlenius börjar med en historisk tillbakablick. På 1950-talet började forskarna mäta koldioxidhalten direkt i atmosfären, och såg efter några år att denna ökade snabbt.
Det kom också observationer om verkliga klimatförändringar. 1979 höll därför den världsmeteorologiska organisationen WMO den första internationella konferensen om klimatet.
1988 bildade WMO och FN:s miljöprogram UNEP den numera välkända klimatpanelen IPCC (Intergovernmental panel of climate change), eftersom det fanns ett stort behov av att samla och vetenskapligt utvärdera forskningen om klimatförändringarna.
Rikard Warlenius skriver om hur det strax efter bildades lobbyorganisationer med företrädare för olje-, kol- och bilindustrierna med syftet att motverka all kunskapsspridning och alla beslut i klimatfrågan. Dessa driver fortfarande framgångsrikt sitt arbete, inte minst i Sverige.
"De har med all säkerhet lyckats försinka ett resolut agerande i kampen mot klimatförändringen och denna förlorade tid kostar mänskligheten hundratusentals liv och hundratals miljoner dollar", skriver han.
Men trots kollobbyn lyckades FN få igenom klimatkonventionen UNFCCC på toppmötet om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Konventionen är fortfarande grunden i förhandlingarna och i det avtal som blev resultatet av mötet i Kyoto 1997.
Klimatkonventionen innehåller starka skrivningar om industriländernas historiska ansvar för utsläppen och att vi ska stödja utvecklingsländerna med teknik och anpassning, skrivningar som inte riktigt går igenom i Kyotoavtalets minimala utsläppsminskningar för i-länderna och de urvattnade mekanismerna för utsläppshandel och ren utveckling i u-länderna (CDM). Kyotoprotokollet "bör betraktas som en produkt av ett 1990-tal där en orubbad tro på marknadskrafterna ännu dominerade", skriver Warlenius.
Utsikterna för att få ett tillräckligt starkt klimatavtal i Köpenhamn ser inte så ljusa ut nu heller, konstaterar han. EU har förlorat mycket av sin tidigare trovärdighet genom att bland annat sätta villkor på u-länderna. Dessa får inga pengar om de inte presenterar löften för att minska sina utsläpp. Detta trots att i-länderna har en skyldighet enligt klimatkonventionen att stödja ländernas omställning och anpassning i Syd.
EU vill också lägga en stor del av sina utsläppsminskningar utanför unionen genom olika mekanismer. Warlenius påpekar att EU:s val av 1990 som grundår för utsläppsminskningar gynnar oss jämfört med andra industriländer. Det beror på Sovjetblockets kollaps året innan, vilket ledde till att en stor del av Östeuropas ekonomier och utsläpp föll kraftigt i början på 1990-talet.
Det viktigaste budskapet är att klimatfrågan är en rättvisefråga: "Industriländerna måste frigöra det atmosfäriska utrymme som krävs för att utvecklingen i Syd ska kunna fortgå - och utan att de ekologiska ramarna överskrids."
Det innebär stora utsläppsminskningar i industriländerna, minst 40 procent till 2020. Med stora satsningar på teknik och anpassning kan vi då bygga upp ett förtroende så att även utvecklingsländerna tar på sig bindande åtaganden.
Rikard Warlenius vill också uppmana till en global klimatrörelse. Bara folket kan sätta den press på politikerna som krävs. Det är inte kört, eller meningslöst att mobilisera till Köpenhamn - tvärtom, skriver han.
Köpenhamn är ingen slutstation, utan nästa anhalt på en lång resa.