Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 4 december 2009
Ett kontrollsamhälles yttersta konsekvenser
Metropia
Regi Tarik Saleh
Atmo/Sandrew Metronome
Historien är förvisso simpel och dialogen förutsägbar. Men ett budskap som berör och känslomässigt pricksäker animation får ändå Tarik Salehs Metropia att vibrera.
Den kultförklarade stumfilmen Metropolis gjorde på sin tid upp med industrisamhällets och kapitalismens yttersta konsekvenser och Metropia försöker göra detsamma med informations/bevakningssamhället. Filmerna har en hel del gemensamt och den som hängt med i genren framtidsdystopier kan hitta ytterligare referenser. Trådar går bland annat till George Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain liksom nutida Science fiction och klassisk Film noir. Om än bekanta så är idéerna både underhållande och väl genomförda. Några exempel är mjällschampo som tankeavlyssningsmedel och TV:n som dold kamera.
Farsta 2024. Ibland är det inte en själv utan världen det är fel på. I Metropia visar sig Rogers konspirationsteorier vara sanna. (Foto: Atmo)
Filmens styrka finns i hur karaktärernas alienation och brist på tillit kommer till uttryck. I en animerad värld som ligger fotografiskt nära den verkliga, men som ändå är helt skruvad, förstoras känslorna med precision. Musik och ljudbild samspelar lyhört. Det subtilt sagda manar till tankar om hur strukturerna påverkar det som sker inom individerna. Vad krävs för att känna livsglädje och kreativitet? För att skapa och uppleva mening? För att lösa problem och tänka nya tankar?
Miljökrisen fick vi aldrig bukt med. Ekosystemen i Metropia synes på väg att kollapsa, det regnar och är grått;"kommer ni ihåg när vi hade årstider?", säger någon. Oljan är slut och alternativen verkar inte ha kommit till. Ett enormt tunnelbanebygge och ett påkostat system för övervakning fanns det uppenbarligen pengar till men i övrigt vittrar husen sönder och varelsernas kroppar ser osunda och förtvinade ut. Kontrollsamhället är förverkligat och individen infogad, med våld och tankemakt.
Visst kommer det alltid att finnas sådana som huvudkaraktären Roger från Stockholmsförorten Farsta, som inte slutar längta, drömma och ta risker, men Metropia påminner om att det behövs mer än så för att bygga om en destruktiv samhällsapparat när den väl är på plats.