Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 4 december 2009 Den levande världsmusiken J
ag har en vän, en äldre dam från Tyskland som i hela sitt liv spelat fiol. Vi satt och drack te i hennes kök en strålande vacker höstdag medan färgerna sprakade i hennes stora naturpark med grå bergknallar, smaragdgrönt gräs och vacker vild natur. När hon första gången visade mig parken beskrev hon strålande och med stora armgester att hon upplevde skapandet av parken som komponerandet och spelandet av musik. - Det handlar om att få fram harmonier och klanger! Hon spelar tillsammans med naturen och jag blev imponerad och tankfull över hennes ord? Nu i köket över lapsang-teet berättar hon om hennes förkärlek för kammarmusiken, trots att hon spelat i stor symfoniorkester i hela sitt arbetsföra liv. Trots stort motstånd från kulturetablissemanget i staden etablerade hon kammarmusikförening där. Vilken är skillnaden egentligen, definitionen? frågar jag, som aldrig egentligen fattat, bara sett det som en storleksaspekt, en fråga om kvantitet, för det hade jag ju sett, att i symfoniorkestrar spelar många, medan i en kammare får det plats några få. - Kammarmusiken, ensemblen, har ingen dirigent! Lyhördheten och samspelet mellan musikerna väver fram musikstycket. Det är lyhördheten och respekten för varandra som skapar balansen, harmonin, skönheten. Ingen ledare, som står och bestämmer takten åt alla de andra, som bara behöver lyda, följa ledaren... Aha, men då kan man ju inte vara många! Nej, kanske högst drygt tio eller så. Vårt levande samtal väver vidare. När våra ord sjunkit in en smula ser jag sambanden tydligt. Samhällsarbetet och styrandet av hela planeten sker på symfoniorkestervis, men som en rå, förvrängd karikatyr. Orkestrarna är alldeles för stora (läs EU, USA, FN etc.) och dirigenterna har egentligen ingen möjlighet att styra dem till harmoni och skönhet. Det har blivit så förvrängda storleksperspektiv att man alldeles tappat tonen. Disharmonier skär genom världsetern, oljud som håller på att få hela planeten att bryta samman. Vi behöver därför skapa mycket mer utrymme för kammarmusik i samhällsarbetet. Självförsörjande och -styrande lokalsamhällen, där lyhördhet, inlyssnande, följsamhet, kreativitet och respekt är de styrande principerna. Oegoism. Det räcker ju inte heller bara med att lyssna, vi ska ju göra också, samtidigt! Det hela är ju egentligen inte en kvantitetsfråga, utan en kvalitetsfråga. Även en så liten grupp som familjen, ja rentav paret, kan vara i kvalitet som symfoniorkestrar, med en dirigent som styr och bestämmer takten, ljudens styrka och när vem ska få spela. Vi behöver därför inte bara skapa utrymme för samhällelig kammarmusik, utan framför allt lära oss konsten. Det är konsten att kunna spela tillsammans utan dirigent som är vår viktiga samhällsuppgift. Det är bara möjligt i små grupper där vi har nära kontakt med varandra. Det blir ju inte heller ljuv musik, om var och en sitter och spelar på för sig själv, utan hänsyn till de runt omkring... Detta är att börja följa livets lagmässigheter i samhällslivet och är en nödvändighet för att vi och hela planeten ska överleva och det är lite bråttom nu. I naturen är allt ändamålsenligt uppbyggt. Harmoni och balans. Kvantitet bestäms alltid helt överordnat av kvalitetsaspekten. I det människobyggda samhället är det precis motsatt. I naturen upprätthålls högsta kvalitet även i ett myller av mångfald. De äldsta och mest varierade ekologiska systemen på jorden är de stabilaste och mest harmoniska - regnskogarna och korallreven (som vi just nu i rasande takt håller på att förinta). I den människoskapade världen är det tvärsom - vi skapar mer och mer mångfald med allt mindre kvalitet. Den som hör, hör dissonanserna, missljuden som skär... Vi har så förlorat förmågan att uppfatta kvalitet, att vi knappt hör det gnagande missljudet, bruset, skriken, utan nöjer oss med att lystra till enstaka vackra toner som skiljer sig ut och som vi hinner uppfatta, eller väljer att uppfatta. Enstaka fester. Enstaka musikskivor. Enstaka nobelprisutdelningar. Enstaka böcker. Enstaka skogspromenader. Vi behöver i samhällsarbetet lära oss av kammarmusikerna, hur gör de? Hur går det till när de får det att fungera i gruppen, så att det som kommer ut är mer än summarna av delarna? Det är konsten, och vi måste lära oss den, där finns nyckeln. |