Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 48, 27 november 2009 Ny Vattenfalls-VD men ingen måldiskussion M
ediastormen kring planerna från Vattenfalls VD, Lars G Josefsson, på försäljning av Vattenfalls elnät för att kunna investera i brittisk kärnkraft och pantsättningen av hela Vattenfall för att motsvara det tyska kravet på obegränsat ansvar för en kärnkraftsolycka har lett till byte av VD till sommaren, om än på delvis fel grunder. Men det har inte lett till en diskussion av vilka mål vi skall ha med Vattenfall eller med statliga företag överhuvud. Om ett kärnkraftshaveri i Tyskland kan leda till konkurs för Vattenfall är det inte det vi skall vara indignerade över, utan att i så fall kan en del av Tyskland blivit obeboelig och vi fått radioaktivt nedfall över Sverige. Om Vattenfall ville sälja elnätet i Sverige för 50 miljarder kronor, är det inte det värsta, utan att man för pengarna ville göra ett andra försök att satsa på kärnkraft i England. Vattenfall hade gjort åt nästan hela sin kassa när man köpte det holländska kol- och kärnkraftsbolaget Nuon för 95 miljarder kronor. Om stor okunskap vittnar Lars G Josefsson, när han tror att kärnkraft inte ger utsläpp av koldioxid, trots att de är av minst samma storleksordning som för ett fossilgaskraftverk. Vattenfalls elnät är inte stamnätet, det ägs av statliga Svenska kraftnät, utan ett distributionsnät med 850000 kunder, och det är inte det största, E.ON:s nät är aningen större. Bägge har en knapp femtedel var av distributionen. Det vore dock rimligt att också sådana nät vore ägda av samhället, eftersom de är naturliga monopol. Det oroande är att Øysten Løseth, tidigare VD på Nuon, som nu går in som förste vice VD, uttrycker samma positiva syn på kärnkraften som Lars G Joefsson, och att han om kolet i en norsk facktidning uttalat att en säker energiförsörjning i Nederländerna var viktigare än landets klimatutmaning. Detta sagt om ett land som delvis ligger under havets nivå, och som har stora möjligheter till vind- och vågkraft. Koldioxiden vill han lagra i underjorden, CCS, Carbon Capture Storage, när man inte vet om den stannar kvar där, och koldioxidinfångningen kostar 25 procent av energin. När nu kärnkraftsel kostar nära dubbelt mot vindkraftsel, och när kärnkraftverksbygget i Olkiluoto närmar sig att ta dubbla tiden och bli dubbelt så dyrt, är det svårt att förstå överenskommelsen mellan Vattenfall och Industrikraft, som några storföretag står bakom, att bygga ny kärnkraft för att få billig el. Sverige och Norden har redan elöverskott och det växer kraftigt. Vem ska betala? När Lars G Josefsson tillträdde som VD 2000 var Vattenfall värderat till 50 miljarder kronor. Nu är det flera hundra. Företag har köpts för 200 miljarder kronor. Vinsterna har under de nio åren varit 150 miljarder kronor, varav 40 miljarder blivit utdelningar. Ägardirektivet om minst 15 procents avkastning uppfylls alltså med råge, men inte det att Vattenfall skall bidra till en svensk elförsörjning som är ekonomiskt och ekologiskt uthållig. Ägardirektivet skrevs alltså innan Vattenfall blev dagens multinationella företag med bara en fjärdedel av omsättningen i Sverige. Regeringen har arbetat i två år med ett nytt ägardirektiv utan att få till något. Statliga företags mål borde inte vara att ge maximal vinst, utan att ge medborgarna låga kostnader. En sådan målsättning strider dock mot vad Världshandelsorganisationen och EU tillåter. Det kan inte heller vara i medborgarnas intresse att investera stort i andra länder. Snarare bör statliga företag användas för att investera i sådant som annars inte skulle blivit gjort och till att skapa konkurrens på områden som hotas av höga priser på grund av oligopol, som elmarknaden. |