Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 20 november 2009

Proteströster ger ny borgerlig regeringsperiod

sista Sifo-mätningen fick Sverigedemokraterna 5,8 procent. De har matchats av medierna, men en stor orsak är att de andra partiernas politik för ensidigt gynnar medelklassväljare. Många av dem som drabbas av social nedrustning och en skattepolitik som slår mot dem med sämst ekonomi, och bland dem småföretagare, som alla partier säger sig värna om, kommer att rösta med sd i protest. Inte därför att de stöder deras politik, utan därför att de inte upplever att något parti i praktiken bryr sig om dem. När sd sen är i riksdagen kommer alliansen inte att tveka att använda sig av deras röster för att kunna fortsätta sin avrustning. Det som kunde hindra är om kd faller under fyra procent.

Det räcker inte att säga usch och fy: Vi skall inte samarbeta med några rasister. Sveriges invandringspolitik kommer ändå att bli mer rasistisk än den är nu. Det är bara att se inverkan ny demokrati hade i Sverige, eller danskt folkeparti har i Danmark. På samma sätt uttrycker partierna idag alla samma själviskt marknadsliberala åsikter, som medelklassväljarna tros ha, och strider bara om detaljerna. Det skiljer bara några procent mellan de olika partiernas budgetar. Inget som kan återställa de välfärdsnedrustningar som gjorts, och inga visioner om ett annat samhälle.

Socialdemokraterna vill avskaffa pigavdraget, men inte rotavdraget, bara utvidga det till hyreshus. Det ger två makar möjlighet att varje år renovera hus, även sommarhus, med 100000 kronor i bidrag, om de har inkomster nog för så stora avdrag. Låginkomsttagare får inte lån oavsett fastighetens taxeringsvärde för att finansiera den hälft som inte är bidrag. På tre månader har avdraget kostat samhället mer än en miljard kronor.

Jobbskatteavdragen kostar kommunerna 85 miljarder kronor om året men ökar bara arbetskraftsutbudet med en halv procent enligt LO. De ger formellt mer i procent till lågavlönade, men för dem äts det upp av ökade A-kasseavgifter. I kronor är det högavlönade som tjänar på dem.

I stället för att med dyra reformer gynna dem som redan har det bra, bör skattesänkningarna riktas mot dem med låga inkomster genom ett höjt grundavdrag. I Europa kan man tjäna runt sjufalt mer än i Sverige utan att skatta. Här tas skatt och sociala avgifter ut på inkomster över 1500 kronor i månaden. Det är långt under existensminimum, som är på 3560 kronor i månaden plus bostadsbidrag på minst 3000 kronor för en ungdom i landsorten. Med inkomst under det har man rätt till socialbidrag. Det gäller dock inte företagare. De måste göra sig av med företag och vad de äger först. Inte heller kan de utnyttja sjukkassa och arbetslöshetskassa de betalar avgifter för. Att med ett kortvarigt starta-eget bidrag lura arbetslösa att bli företagare är ett bedrägeri.

Ungefär tio procentenheter av arbetsgivaravgiften används inte för trygghetssystemet utan är ren löneskatt. Staten som i motsats till kommunerna kan använda andra skattebaser bör inte straffbeskatta arbete, skapa ett onödigt högt kostnadsläge, fördyra arbetsintensiv verksamhet i kommuner och småföretag och gynna varuproduktion som är lättare att rationalisera. Jorden klarar inte av en tillväxt av fler prylar för att få fler arbeten. Men vi behöver fler tjänster.

Anders Borg är stolt över att arbetslösheten nästa år blir mindre än befarat, bara 10,7 procent. Men det är mer än fem gånger mer än vad som rådde innan 1990-talets nyliberala politikomläggning. Tänk om fyrahundratusen fler kunde försörja sig själva och bidra till skatt i stället för att behöva bidrag. Då skulle arbetstid och skattetryck kunna sänkas rejält, och färre skulle bli sjuka och utslagna.

Med höjt grundavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter och fullgott socialt skydd för företagare kunde mer göras för sysselsättningen än med orättvisa och dyra skatteförmåner. Det skulle minska den sociala oro som arbetslöshet och utförsäkring ger och med det minska jordmånen för att acceptera de enkla lösningar Sverigedemokraterna framför.

Hans Sternlycke