Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 16 oktober 2009
Ska Tony Blair bli Europas mäktigaste man?
Med Lissabonfördraget får Europeiska rådet, eller EU-toppmötet som det brukar kallas när EU:s stats- och regeringschefer träffas, en permanent president som sitter på två och ett halvt år, med möjlighet att omväljas en gång.
Presidenten ska väljas med kvalificerad majoritet av EU:s 27 stats- och regeringschefer, vilket innebär att de befolkningsmässigt stora länderna har ett mycket stort inflytande över valet. Därmed förstärks de stora ländernas makt i EU. Det stärker också det överstatliga inslaget i Europeiska rådet, som ursprungligen var tänkt som ett mellanstatligt samarbete, genom att den permanenta presidenten ersätter det roterande ordförandeskapet.
Presidenten får en viktig roll när det gäller att representera EU på den internationella scenen. Inrättandet av posten är ett försök att besvara Henry Kissingers gamla fråga om vem han skulle ringa om han ville "tala med Europa"? Men hur ska presidenten kunna tala för EU:s 27 medlemsländer? Kriget i Irak visar att EU är långt i från enigt i viktiga utrikespolitiska frågor.
Vilken roll den nya EU-presidenten får - samordnare som håller ordning på pärmarna eller Europas mäktigaste man - avgörs mycket av vem som får jobbet.
Anthony Charles Lynton "Tony" Blair. (Foto: World Economic Forum / cc-by-sa)
Favorit hos vadhållare
Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, socialdemokrat av högermodell, har åkt ut och in på listan men är nu favorit hos vadhållningsbyråerna.
Enligt The Times uppger flera diplomatiska källor att Frankrikes president Nicolas Sarkozy bestämt sig för att Blair är den bästa kandidaten och den tyska förbundskanslern Angela Merkel har tonat ner sitt motstånd.
Hon har varit emot Blair med argumentet att jobbet som Europeiska rådets ledare bör gå till ett land som använder euro, men tidningens källor säger att hon nu kan tänkas foga sig bara Tyskland och Frankrike får viktiga och eftertraktade befattningar i den nya EU-kommissionen.
Men inte alla inom EU gillar Tony Blair. Många minns hans stöd till George W Bushs invasion av Irak. Detta beslut kostade hundratusentals liv i Irak och ledde till döden för tusentals brittiska och amerikanska soldater. Det splittrade också EU och reser frågor om Blairs engagemang för Europa.
Intressekonflikter
Brittiska The Mirror rapporterar att Blair har blivit anklagad för en rad intressekonflikter, såsom att han är rådgivare till investmentbolaget Mubadala som bland annat profiterar på oljeindustrin i Förenade Arabemiraten. Kritiker menar att detta är inkompatibelt med Blairs uppdrag som internationellt fredssändebud i Mellanöstern.
Brittiska Tories vill ogärna möta en president Blair i Bryssel om de som väntat besegrar Labour i nästa val. De framhåller också att den förre premiärministern var impopulär under sina sista år vid makten.
- Det kan inte finnas något sämre sätt att sälja EU till det brittiska folket, säger William Hauge som är Tories talesman i utrikesfrågor.
Många EU-federalister noterar kritiskt att Tony Blair under tio år som regeringschef varken lyckades få Storbritannien att införa euron eller britterna att gilla EU.
Belgien minns Blairs veto mot den belgiske premiärministern Guy Verhofstadt som ordförande i EU-kommissionen. Luxemburgs Jean-Claude Juncker var ursinnig på Blair efter haveriet i EU:s budgetförhandlingar 2005.
Fruktar att bli överkörda
Små medlemsländer befarar att den som lett en stormakt gärna skulle köra över dem. Jean-Claude Juncker sade nyligen till Financial Times Deutschland att EU-länderna "haft ett informellt samförstånd om att EU:s första rådspresident inte bör komma från ett stort land".
I Bryssel har EU-ländernas ambassadörer just börjat diskutera arbetsbeskrivningen för det nya presidentämbetet.
Storbritannien kämpar för att den nya presidenten ska få så stark ställning att jobbet lever upp till Tony Blairs förväntningar, rapporterar brittiska The Times.
Nättidningen EUObserver skriver att en del medlemsländer, såsom Frankrike, har indikerat att de vill ge presidentjobbet en stor roll genom att utse någon som kan öppna dörrar i USA och Kina och som kan ge EU tyngd på den internationella scenen.
"Begränsad roll"
Jamie Smyth, Brysselkorrespondent för The Irish Times, har kommit över ett dokument från Beneluxländerna (Belgien, Holland och Luxemburg) som oväntat ("surprise, surprise" skriver Smyth) förespråkar en begränsad roll för den nya rådspresidenten. En anonym källa förklarade dokumentet för honom med "att den nya positionen inte är en president för Europa, utan en president (läs: ordförande) för Europeiska rådet". Beneluxländerna, som vanligtvis tillhör de mest federalistiska, försöker nu att begränsa presidentskapet till att hålla ordning på pärmarna eftersom de förmodar att de inte kan förhindra Tony Blair från att bli utsedd till jobbet.
Också Finlands regering slår i ett dokument fast att den nya EU-presidenten inte får överskugga vare sig EU-kommissionens ordförande eller regeringschefen i det roterande ordförandelandet. (EU:s nya utrikesminister däremot bör ha en mycket stark och självständig ställning, anser Finlands regering, som gärna ser sin EU-kommissionär Olli Rhen på posten.)
Ingen president för Europa
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har tagit rygg på de små medlemsländerna i ett försök att förminska rollen för den kommande EU-presidenten. I ett tal inför EU-parlamentet den 7 oktober läxade Barroso upp de parlamentsledamöter som beskrev posten som "president för Europa".
- Ursäkta mig, men det kommer inte att bli en president för Europa. Det kommer, om Lissabonfördraget träder i kraft, att bli en president (läs: ordförande) för Europeiska rådet. Det är viktigt att förstå den punkten eftersom jag ibland får intryck av att det finns en del föreställningar om förutbestämda derives institutionelles [institutionella glidningar], sade han.
Barroso, som idag deltar i internationella möten på vägnar av EU, har personliga intressen i saken. Enligt den arbetsbeskrivning som finns i Lissabonfördraget ska EU-presidenten bland annat "representera unionen utåt i de frågor som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken".
En mäktig rådspresident skulle förskjuta maktbalansen inom EU och förmodligen medföra att Barroso degraderas till en mycket mer undanskymd roll. I Lissabonfördraget anges att EU-kommissionen "ska representera unionen utåt" med "undantag av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt övriga i fördragen angivna fall".
Saknar inflytande
Trots att kommissionens ordförande inte har något som helst att säga till om när det gäller utnämnandet av EU-presidenten, varnade Barroso för att "EU-kommissionen kommer inte att acceptera uppfattningen att presidenten för Europeiska rådet är Europas president".
Även EU-parlamentet skulle gärna vilja ha ett ord med i laget, men i likhet med kommissionen saknar parlamentet formellt inflytande över vem stats- och regeringscheferna utser till permanent ordförande för Europeiska rådet.
Frågan är om Tony Blair överlever den maktpolitiska hästhandel som förestår. Om han faller bort är Jean-Claude Juncker intresserad, liksom Spaniens Felipe Gonzalez och Hollands Jan Peter Balkenende.
Om inte för annat så är det ett lukrativt ämbete som står på spel. Brittiska The Times rapporterar att EU-presidentens apanage beräknas inkludera en årslön på 267000 euro (motsvarar omkring 2,8 miljoner svenska kronor), limousin med privatchaufför och en personlig stab på 20 betjänter.
Fakta: EU-presidenten
Enligt Lissabonfördraget (EU-fördraget artikel 15.6) ska Europeiska rådets ordförande:
a] leda Europeiska rådets arbete och driva det framåt,
b] säkerställa förberedelserna av och kontinuiteten i Europeiska rådets arbete i samarbete med kommissionens ordförande och på grundval av arbetet i rådet i konstellationen allmänna frågor,
c] verka för att underlätta sammanhållning och konsensus inom Europeiska rådet,
d] lägga fram en rapport för EU-parlamentet efter varje möte i Europeiska rådet.
Dessutom ska Europeiska rådets ordförande "på sin nivå och i denna egenskap representera unionen utåt i de frågor som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att de befogenheter åsidosätts som har tilldelats unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik".