Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 23 oktober 2009

Ekonomipris med annan utblick

tt en av de båda som i år vann Riksbankens pris till Nobels minne heter Elinor Ostrom, namnet antyder de svenskamerikanska rötterna, är ett verkligt brott mot traditionerna.

Dels är hon den första kvinnan som fått priset sedan det började delas ut 1969, dels är hon långt från den neoklassiska ekonomi som vanligen brukar belönas. Hon har studerat lokalsamhället, hur det kan vara solidariskt och förvalta naturresurserna på ett uthålligt sätt i hundratals år. Och det utan stöd av en stark centraliserad straffande samhällsmakt.

Det är på tvärs med den ekonomiska teori som säger att vi bara styrs av egennyttan, och att om ingen enskild äger resurserna kommer de att förstöras och tömmas ut. Det har varit ett axiom, även om vi dagligen ser hur stat och kapital bryter mot vad som behövs för ett hållbart samhälle.

Ingen har ifrågasatt begreppet allmänningarnas tragedi, som fick genomslag med Garett Hardins The Tragedy of the Commons, 1968. En allmänning, som det är fritt för vem som helst att släppa sina kreatur att beta på, kommer snabbt att överutnyttjas. Det som är rationellt för den enskilde, att skaffa sig så många kor som möjligt, är inte rationellt för samhället. Enda botemedlet mot markförstörelsen är att slopa kollektiv äganderätt och låta den övergå till personligt ägande.

Mot det visade Elinor Ostrom i Governing the Commons 1995 många exempel på motsatsen, hur gemensamma tillgångar uthålligt förvaltats väl under vitt skilda förutsättningar på många olika områden, som fiske, bete och skog, utan vare sig privatisering eller centralt beslutade regler.

Det handlar om den lilla skalan mot den stora. En självförvaltande grupp måste vara liten för att den sociala kontrollen ska kunna fungera. Kanske högst 15000 invånare. Då kostar det mer i anseende att bryta mot de sociala normerna än vad man vinner på det. I globaliserade samhällen är det pengar som ger inflytande. Moral spelar bara roll vid stora upptäckta brott, och om de verkligen bestraffas.

Lokalsamhällets egenkontroll bygger på tilliten till varandra. För att den ska fungera måste det vara klart vilka som ingår i gruppen, alla ska ha möjlighet att kunna påverka, reglerna måste anpassas efter de lokala förhållandena, respekteras av myndigheterna, övervakas av medlemmarna och kunna beivras.

Självförvaltningen kan byggas upp i flera nivåer, börja i den lilla gruppen och sluta i hela samhället. Så långt utbyggd liknar det den federativa samhällsorganisering syndikalister och anarkister rekommenderar. Det kan kanske användas för globala miljöproblem, som det försvinnande fisket, att det skyddas av lokala grupper. Här finns dock ingen forskning gjord, utan vad som studerats är mest lokala förhållanden.

Ellinor Ostroms ansats förutsätter inte ständig tillväxt som för vanlig ekonomisk teori. Den kan ge ett sätt att se på världen som är användbart, när det moderna storskaliga samhället bryter ihop i kommande energikris, och vi måste återgå till att leva under de begänsningar naturen ger oss. Den ger ett hopp om att kunna rädda världen undan dagens globala miljökris genom att sätta upp andra mål än att skapa mesta möjliga vinst.

Hennes forskningsinriktning kallas institutional rational choice, hur individens självintresse kan ledas i en annan riktning genom de institutioner som används. Med det skulle vi kunna motsvara det namn vi gett oss, homo sapiens, den visa människan.

Hans Sternlycke