Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 25 september 2009 "Vad ont har euron åsamkat Finland?" Finland är det enda nordiska land vars valuta är euro och vad detta inneburit berättade Mauri Nygård på årets Nordiska folkriksdag. Det handlar bland annat om ökad ojämlikhet och depressioner som utmynnat ur felaktig politik. Effekten blev märkbar långt innan euron var ett faktum. De länder som eftersträvade inträde i Europeiska Unionen fick genom Maastrichtfördraget 1992 officiella stränga villkor för sitt inträde bland annat om valutans stabilitet. Målet var en gemensam valuta, numera euro, inom ramen för en ekonomisk monetär union (EMU). I praktiken hade Maastrichtfördraget förberetts sedan senare hälften av 1980-talet både för de gamla EG-länderna och de nya kandidatländerna. Det väsentliga var att det planerades stränga inträdesvillkor för penningunionen som Finland noga och hårdnackat ville följa trots att de stred mot Finlands egna intressen. Det krävdes bland annat flera år av stabil valuta och att statsbudgeten inte fick visa underskott. Integrationsdepressionen En djupare integration eftersträvades redan när valutahandeln avreglerades i mitten av 1980-talet. Det utifrån inströmmande kapitalet lockade Finland att investera och åstadkom en byggnadsboom med högkonjunktur och inflation. Finskt arbete och finska produkter blev dyra jämfört med många andra länder, speciellt länder utanför Västeuropa. Valutan var övervärderad, men devalvering fick inte ske. Som bevis på beslutsamhet företogs en 4 procents revalvering 1989 i en situation då motsatsen, en devalvering, hade bort göras. För att försvara valutans värde måste räntenivån höjas till skyarna. Följden av det hela var en depression, en integrationsdepression ur vilken landet repade sig bara med 40 procents devalveringar. Första gången tvingades vi ge efter hösten 1991 och andra gången följande höst. Finlands exempel följdes också i många andra länder som ville in i Europeiska Unionen. "Spartalkon" Hela Europa blev lidande, varje land på sitt sätt av integrationsdepressionen, men det talades tyst i Finland om problemen i de andra länderna. Depressionen skylldes hos oss på den vanliga medborgaren och arbetaren. Vi hade levt över våra tillgångar, sades det. I ett visst skede blev bankdirektörerna syndabockar och till syndabock utsågs också östhandelns nedgång, alltså handeln med Ryssland. Det var depression också utomlands men hos oss var depressionen värst på grund av att statens politik förvärrade läget. Den inhemska efterfrågan försvagades med alltför små löneförhöjningar och regelrätta lönesänkningar. Först politierna, sedan medierna beskyllde finländarna för lättja och slösaktighet - för konsumtionsfestandet. I landet iscensattes spar-talkon (talko: alla hjälper till utan ersättning) riktade mot den privata konsumtionen. Statsmakten bidrog med egna sparåtgärder och försämrade först de äldres pensioner. Därefter har de fortsatt på sparlinjen och försvagat socialskyddet och välfärdsstaten. Statsmakten har också sparat bort sina egna inkomster genom att sänka skatterna för högavlönade, precis som i alla nordiska länder. Medlemskapet Depressionen skapade i termer av marxistisk retorik en revolutionär situation. I Sverige skapade regeringen en skräckbild av den kommande ekonomiska utvecklingen, "sparbehovet" och inlämnade snart, sommaren 1991, in ansökan om medlemskap i EG. Finland följde efter följande år, likaså Norge. Folkomröstningarna var 1994 och Finland och Sveriges EU-medlemskap trädde i kraft vid ingången av 1995. Norge förkastade medlemskapet i folkomröstningen 1994, såsom skett 1972, och Sverige avstod från EMU. Finland övergick till penningunionen (tredje skedet) utan riksdagsbeslut. 1998 konstaterade regeringen sonika att euron ingår i Maastrichtfördraget, trots att riksdagen och dess grundlagsutskott förutsatt ett separat beslut om ett eventuellt EMU:s tredje skede. Global depression Den nu rådande depressionen är också en följd av integrationen. Situationen i Västeuropa förvärras sedan av att valutan är övervärderad liksom under den förra depressionen, särskilt i förhållande till dollarn, men också i jämförelse med bland annat Kinas valuta. I ett skede på 2000-talet steg euron 85 procent jämfört med dollarn. Människor förstår att en övervärderad valuta kan inverka på den tunga exportindustrin, i Finland framför allt på pappersindustrin. Detta har betonats bland annat i Handelsbankens översikt. Det som inte förstås lätt är att den internationella handeln i dag är så fri att valutans värde påverkar all industri och alla kommersiella tjänster. Den inhemska produktionen konkurrerar varje dag med den utländska i våra lokala butiker. Sverige devalverar Den internationella lågkonjunkturen slog ner på de nordiska länderna förra året. Sverige har reagerat på det rätta sättet genom att låta kronan devalveras i förhållande till euron med närmare 20 procent. Följden av Sveriges devalvering har lärt finländarna och upprört dem på tre speciella punkter:
Sverige drar nytta av situationen och förra årets lösgörande av kronan från eurokursen som Sverige tidigare ganska troget följt. Vissa har därför beskyllt Sverige för att handla omoraliskt. Syns Sveriges fördel tydligt i statistiken över den ekonomiska utvecklingen? Inte ännu, sommaren 2009, om jämförelse görs med Finland. Arbetslösheten har i båda länderna ökat under den senaste depressionen, men i Sverige till och med lite mer än i Finland. Båda länderna har samtidigt grupper som inte alls lider av någon depression. Klyftan mellan de välmående och de fattiga växer. Varför är nyttan av kronan osynlig i statistiken? Jag kommer att tänka på följande förklaringar: 1. Kursförändringen har inte hunnit inverka ordentligt. 2. Sverige producerar tunga investeringsvaror, och det finns inte efterfrågan nu för dem på jordklotet. 3. De svenska bankerna fick så stora förluster i Baltikum att det avspeglas på lånemarknaden och investeringarna i moderlandet Sverige. Detta är dock i praktiken av marginell betydelse. Dansk depression Den danska kronan är fortfarande nära knuten till euron. Då Danmark under pågående depression också lider av ekonomiska svårigheter så skylls det på den egna valutan och det sägs att räddningen blir euron. Propagandan verkar i viss mån gå hem hos danskarna liksom hos vissa i Sverige. Danmarks för detta statsminister har lovat ny folkomröstning om euron. Också den norska kronans värde har varit högt. Det har sagts att det beror på oljeinkomsterna. Några gånger har det förefallit mig att Norges regering inte lyckats försvara sitt land i förhandlingarna om fisket med EU. Eller har viljan fattats? Om ekonomin rasar på knä, får man också i Norge en revolutionär situation så att det blir lönsamt att ordna en folkomröstning om EU-medlemskapet. Också Norges valuta har blivit lite devalverad förra året, men experterna anser att den lindriga depressionen i landet är energisektorns förtjänst. Om investeringarna fortsätter planerat som förut, är det sannolikt att Norge klarar sig med små blessyrer. Den revolutionära situationen får vänta. Islands ekonomiska svårigheter har så mycket varit på tapeten att det avstår jag från att utreda här. Propagandamaskineriet Finland har under 20 år regerats av tre jämnstarka partier, vilka vart och ett i tur och ordning bedrivit samma EU-positiva politik som åstadkommer ojämlikhet inom befolkningen. För att blanda bort korten och förvirra människor har medierna använts. Medievärlden är mycket koncentrerad i Finland. Medierna behövdes också då befolkningen och beslutsfattarna skulle fås att gå in för medlemskapet på 1980- och 1990-talen. Det behövdes också så kallad forskning som gav stora löften genom medlemskapet. I början lanserades professor Paolo Checchini, senare inhemska forskningsinstituter. Enligt denna forskning skulle Europa genom de fyra friheterna belönas med en jättetillväxtboom, och självklart skulle ju finländarna få komma i åtnjutande av den. I själva verket fick vi en integrationsdepression. Medierna höjer "den stabila valutan" euron till skyarna och många finländare har låtit sig övertygas. Nu har skrytet med euron avtagit bland annat för att vissa företags- och bankers ekonomer råkat berätta att Sverige tjänar på sin krona. Enstaka kolumnister har börjat spekulera i depressionsstämningen, om eurosystemet kunde stupa? På Internet förs den här diskussionen, ett hälsosamt fenomen. Det har hävdats att räntorna på Markens tid var höga, men det stämmer inte att vi hade höga realräntor. Det var först den starka markens politik, det vill säga förberedelserna för våra integrationsavsikter och integrationsdepressionen som höjde realräntorna. Nordens Krona Det föreslås en enda valuta för hela jordklotet, men det finns också förståelse för nyttan av små valutor för den ekonomiska tillväxten. Den finländska välfärden har byggts upp med hjälp av devalveringar. Vi har kunnat se att på jorden har devalveringarna gagnat helheten, eftersom högkonjunkturer alltid rått någonstans i världen och det funnits ett lokomotiv för tillväxt på jordklotet. Om det finns bara en eller några valutor kan vi rentav råka in i en deflationsspiral så som nu skett i Japan. Samma hot vilar över Europa. I nuvarande situation kan vi se att det vore till fördel för de nordiska länderna att snabbt och bestående utträda ur sina eurobindningar och för Finland att bestående utträda helt ur euron. Som ett mellanting kunde vi tänka oss att bedriva nordiskt samarbete. Åtminstone Finland, Sverige och Norge är till produktionsstrukturen så lika att det inte kan bli fråga om sådana konflikter som uppstod inom euro-området. Och varför kunde inte också Island platsa i sällskapet. Danmark kunde vara med eller knyta sin valuta till den nordiska kronan som extern medlem först. På 1960-talet fanns det i Norden ett allvarligt menat projekt för ett ekonomiskt samarbetsområde, kallat Nordek. Det vore på tiden att damma av Nordek, eller hur! |