Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 25 september 2009 Självständighet och ekonomisk kollaps Island har en på många sätt unik historia. Landets snabba utveckling under 1900-talet tros vara en av orsakerna till de stora problem som uppstod efter bankkraschen 2008. Bjarni Hardarson berättade under Nordisk Folkriksdag om sin syn på händelserna. - Generellt tror jag på självständighet och jag tror på den individuella friheten, nationers frihet, tankens frihet och den kulturella friheten. Jag tror att de stora sociala förändringarna som är en följd av globaliseringen hotar denna frihet och har haft en allvarlig effekt på västvärlden, säger Bjarni Hardarson. Bjarni Hardarson var inbjuden talare till Nordisk Folkriksdag i månadsskiftet juli-augusti. Han är islänning och bokhandlare och har tidigare suttit en kort tid i isländska riksdagen Althingi för Framgångspartiet (ett centerparti). Bjarni Hardarson talade i huvudsak om bakgrunden till den ekonomiska krisen på Island och hur det har lett fram till att Althingi för en kort tid sedan lämnade in en ansökan om EU-medlemskap. Historiskt perspektiv Han menar att man måste ha ett historiskt perspektiv för att förstå det som händer i Island. - För 110 år sedan var Island en dansk koloni och ett av de fattigaste länderna i världen, berättar Bjarni Hardarson. Men det berodde inte på dansk motvilja. Tvärtom var ländernas relationer i grunden positiva och är det än i dag. - Den isländska fattigdomen berodde på det stora avståndet mellan det perifera Island och styret - och det blir samma sak om landet ska styras från Bryssel. Sedan Island fick sin självständighet 1918 har det blivit en fantastisk ekonomisk, kulturell och politisk utveckling i landet. Men Island har varit oförsiktigt de senaste åren, menar Bjarni Hardarson. Långt bakom Väst Även om det har skett stora framsteg på Island under 1900-talet så låg landet långt bakom de andra västländerna i förhållandet till näringslivets självständighet. Staten hade stort inflytande och näringslivets regelverk var otillräckligt. Anledningen sades vara dels att islänningarna är så få, men också att de blev kastade in i den moderna tiden från att ha varit en primitiv nation med lantbrukare och fiskare. - Sent på 1900-talet bestämde de styrande partierna att det mesta av det som staten hade hand om skulle privatiseras. Det skedde snabbt och utan eftertanke. På många sätt påminner den här privatiseringen om processen i de östliga staterna efter kommunismens fall. Det resulterade i att entreprenörer och finansmän utan skrupler finansierade privatiseringarna med stora lån och nu har de flesta gått i konkurs efter den globala finanskrisen 2008, säger Bjarni Hardarson. Han berättar dock att ingen av de ansvariga finansmännen har ställts till svars. - Detta ledde till stor vrede och demonstrationer hösten 2008 och folket tappade tron på att vi kunde styra oss själva. Detta har EU-anhängarna använt sig av för att främja sina intressen och framhärda att det är bättre om Island styrs av utlänningar. Under hela tiden som Island har varit en republik har Självständighetspartiet (ett brett högerparti) varit det största i landets politik. Efter valet 2007 bildade de en koalitionsregering med socialdemokratiska Samfylkingin. Socialdemokraterna har länge varit för ett medlemskap i EU och när bankraset inträffade tog de chansen att aktualisera frågan. De lämnade samarbetet med Självständighetspartiet när protesterna från allmänheten blev besvärande och det blev påbud om omval. Nu blev socialdemokraterna det största partiet och även de vänstra gröna tog flera nya platser i Althingi. Vid bildandet av en samlingsregering med socialdemokraterna lämnade de vänstra gröna sin tidigare EU-kritiska ståndpunkt och nyligen lämnade de in en ansökan om medlemskap. Missnöjda väljare - De vänstra gröna har därför gjort många av sina väljare väldigt missnöjda. Men hur ser det ut utanför Althingi, frågar Bjarni Hardarson retoriskt. Opinionsundersökningar visar att flertalet är emot en EU-anslutning, men också att ett flertal vill se vad som kan komma ut av en ansökan, säger han. - Motståndet till en anslutning är starkare ute på landet, hos äldre, bönder och hos sjömän än hos andra. Motståndet är också starkare i den politiska periferin, hos de radikala åt vänster och höger. De som vill ha en EU-anslutning är mest de som jobbar inom media, arbetsledare, näringslivets talesmän och en del andra som medierna är duktiga på att plocka fram. Bjarni Hardarson säger som avslutning att EU-motståndarna ofta beskylls för att vara dumma bakåtsträvare men han tycker att man istället ska vara kritisk till motiven hos de som vill lägga sig platt för makten i Bryssel. |