Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 40, 2 oktober 2009 Sveriges trafikpolitik inte trovärdig I
juli diskuterade EU:s miljöministrar klimatpolitik i Åre. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren argumenterade för koldioxidminskningar mellan 20 och 30 procent till 2020. Men den 30 augusti i år lade Banverket och Vägverket gemensamt fram en investeringsplan, "Nationell plan för transportsystemet 2010-2021". 184 miljarder kronor ska investeras under perioden. Den planen leder inte till någon märkbar koldioxidminskning alls från svenska transporter, enligt planens egna beräkningar. Detta är allvarligt, eftersom trafiksektorn i vårt land bidrar med cirka en tredjedel av koldioxidutsläppen. Om riksdagen skulle godkänna planen innebär det att Sveriges trovärdighet i klimatfrågan måste ifrågasättas. Dessutom ter det ju sig märkligt att under ordförandeskapshalvåret lägga förslag i trafikpolitiken som så flagrant strider mot EU:s egna mål. Som bakgrund kan sägas att Sveriges mål är en minskning av koldioxidutsläpp med omkring 30 procent till år 2020 jämfört med 1990 (vetenskapssamhället anger behovet till minst 50 procent). Enligt planens egna beräkningar minskar den koldioxidutsläppen i trafiksektorn med en tiondels procent till 2020. Med andra ord i praktiken ingenting. Hur är det möjligt att lägga fram en plan som så går på tvärs både mot EU:s och det nationella utsläppsmålet? Jo, i regeringens direktiv för planen angavs att minst hälften av pengarna skulle användas för vägbyggnad. Detta trots att väginvesteringarna leder till nygenererat transportarbete samt högre hastigheter, enligt planens egna ord. Men planen föreslår också investeringar i järnvägar. Detta medför en överflyttning av godstransporter till järnväg. Ur klimatperspektiv blir detta därför ett nollsummespel med prislappen 184 miljarder kronor. För att trafiksektorn ska ha en chans att uppfylla klimatmålen måste merparten av investeringsmedlen gå till järnvägar! Men även om så sker är totalbeloppet som ska satsas för litet. I Järnvägsfrämjandet anser vi att Sverige måste investera en procent av vårt BNP, vilket innebär drygt 30 miljarder kronor om året i 15 år, det vill säga totalt 450 miljarder kronor. Detta skulle tillgodose behovet av järnvägar som Sveriges kommuner och regioner redovisat, enligt en rapport från Järnvägsfrämjandet 2008. Men regeringen vill enbart finansiera en tredjedel av detta behov. Vår tredje invändning mot planen är att den inte utnyttjar möjligheten att förbättra sysselsättningen nu under lågkonjunkturen. Detta skulle kunna ske genom att starta upprustning av järnvägar. Arbetet kan påbörjas ganska omgående, utan årslånga planeringsprocesser, som nybyggnation kräver. Vi har 160 mil länsjärnvägar, som är viktiga för regionerna kring våra stora städer. På en upprustad Tjustbana underlättas inpendlingen till Linköping, på Frykdalsbanan till Karlstad och på Viskadalsbanan till Borås och så vidare. Detta kostar en bråkdel av nybyggnation, 20-60 miljoner kronor per mil i stället för 500 miljoner kronor milen för ny bana av motsvarande standard. Om Sverige som ordförandeland i EU ska behålla sin trovärdighet i klimatpolitiken, kan vi inte driva en trafikpolitik som kolliderar med EU:s klimatmål. Planen måste göras om radikalt. |