Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 25 september 2009 Kapitalet behöver bli lokalt igen F
ör den som vill starta ett företag i glesbygd finns många hinder. Stöd från service och nätverk av företag tunnas ut. Ett annat problem är att få kapital att starta för. Beslut över pengar har centraliserats mycket fortare än det mesta annat. Även om det finns pengar i trakten som kunde lånats ut, finns besluten över dem inte längre i bygden. Förr fanns det jordbrukskassor och sparbanker i vart härad med en kamrer som kände området väl och vad folk gick för. Nu har bankerna centraliserats, och med det har besluten över bygdens sparande centraliserats. Skall landsbygden återbefolkas behöver makten över vad pengarna ska användas till flyttas ut igen. Som det är nu, snabbar dagens banksystem på centraliseringen. Bank- och fondsparandet ger bestämmandet åt dem långt bort. Mycket blir riskkapital, som är mer intresserat av att göra pengar av pengar än att skapa nya fysiska resurser. Det som ändå investeras i reellt kapital ökar på de fysiska resurserna i centrum, medan periferin drabbas av ökande arbetslöshet och sjunkande värden. Husen blir billigare än vad det kostar att bygga nytt och ger inte mycket säkerhet att låna på, för den som vill investera i en verksamhet. Skog och fastigheter ägs alltmer av utsocknes, som inte vill flytta in och bo utan bara tillbringa fritid där. Den som skall besluta över lån känner inte till bygden och är kanske tveksam om möjligheten av att försörja sig i glesbygd. Med den inställningen avfolkas bygden alltmer, fastän det finns naturresurser, som väl kunde ge många fler försörjning. De som kan investera i glesbygd är antingen de som har en tillräcklig hög egna pengar, eller stora företag som kan få riskkapital för att investera i turistanläggningar och naturresurser, och då blir det i den stora skalan. I medvetande om det borde vi inte spara i de stora bankerna, utan bara i de små som fortfarande har en god kontakt med vanliga kunder, i de lokala sparbanker som ännu finns och i alternativbankerna. I JAK och Ekobanken kan man också ange till vilken utlåning man vill att ens sparande skall gå. I JAK:s tidning Grus berättas om en intressant modell i Heby med stöd av kommun och näringsliv och med Leo Padazakos som initiativtagare. Den innebär att ett holdingbolag, ett företag vars verksamhet är att äga aktier, inrättas som mellanhand, mellan dem som vill investera lokalt, och de företag som vill ha stöd. I holdingbolaget sitter personer från näringslivet med god lokalkännedom. De bedömer företagets möjlighet och hjälper till att utarbeta ett prospekt, som kan locka investerare. Pengarna satsas som kapitalandelslån, ett mellanting mellan aktier och lån, som infördes med den nya aktiebolagslagen 2006. Det ger inte en fast ränta som avkastning utan den och återbetalningen varierar efter hur företagets finansiella ställning är. Holdingbolaget behöver inte banktillstånd för att ta in sådana lån. För pengarna köper bolaget in aktier i det företag som skall stödas. Det påminner lite grand om det baskiska Mondragon-kooperativet, som idag är det tolfte största företagskoncernen i Spanien. Där har man en modell med kollektiva andelskonton som finansierar i nya arbetarkooperativ. Hjärtat i systemet är banken, som hjälper till att starta nya företag. När ett företag blivit för stort delas det i flera. Med fler sådana initiativ kan tron på den egna möjligheten stärkas och centraliseringen till storstäderna brytas. Kapitalet behöver bli lokalt igen. |