Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 11 september 2009

Skogsvårdslagen måste modifieras

ebatten om hur skogen ska skötas har blivit ett hett ämne. Skogsstyrelsen säger man ska kalhugga samtidigt som den säger att man ska forska på hyggesfritt. Förr hette det blädning och gallring. När jag själv blev skogsägare i början av 1980-talet fanns inte mycket att välja på. Det skulle kalhuggas, markberedas och planteras.

I min hemby Norrbäck, 6 mil från Lycksele, gällde korrespondensstudier med realexamen som mål. På fritiden gjorde jag långa skogspromenader och upptäckte skogens innevånare. Göktytan som satt i en avlägsen asp och "tytade", kungsfågelns intensiva filande, svår att upptäcka, videsparven i spretgranar längs bäckmoras. Alla invånare skulle upptäckas och namnges. Varje tidig morgon och sen kväll gav nya kunskaper som ledde fram till att med kameran föreviga det natur- och djurliv som min hemtrakt kunde erbjuda. Jag kände mig ett med skogen och dess innevånare.

Under 1960-talet började miljöfrågorna tränga sig på. Rachel Carson skrev "Tyst Vår", Hans Palmstierna "Plundring, Svält och Förgiftning", och Georg Borgström skrev om överbefolkningen på vår planet.

Dessa förgrundsgestalter gjorde intryck på oss studenter. Synen på skogen kom att påverkas av miljökunskapen. Under en 20-poängskurs i biologi gjorde jag och min bror en jämförelse mellan fågelfaunan på kalhygge och skog, och det stod klart att skillnaden påverkar fåglarnas häckning mycket starkt. Sedan läste vi också en 10-poängskurs i skoglig produktionslära hos Mats Hagner.

Där jag som getarpojke, skogsarbetare, skogsflanör, fotograf och jägare funnit livsglädje var skogen massakrerad av kalhuggning. Jag och min bror ägde då fastigheten tillsammans, och vi började inse att om vi fortsatte att kalhugga skulle markerna bli utarmade, ensartade, otrivsamma och fattiga på biologisk mångfald. Vi hörde talas om blädning, och Lars Lundqvist kallades till en exkursion på Råskogberget. Ett antal personer från byn deltog. Detta gav oss inspiration att inleda en ny era. Vi ville återgå till det sortens skogsbruk som vår far hade tillämpat, det vill säga att skörda mogna stora träd, plocka bort dåliga småträd som stod för tätt, och friställa halvvuxna och små träd med god form och vitalitet.

I ett nästa steg fick vi kontakt med Mats Hagner, som stödde oss i vår strävan att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk. Sedan dess har det blivit ett flertal kurser i den ekonomiska principen Naturkultur. Den innebär att man använder all befintlig kunskap för att maximera skogens alla värden. Bland annat planterar man i luckor som saknar naturlig återväxt. Konstigare är det inte.

Skogsvårdslagen 10 § förhindrar mig att ta tillvara den naturliga återväxten i form av plantor och mindre träd. 6 § förhindrar mig att blanda små och stora träd. Jag får inte nämnvärd inkomst av att skörda småträd, men de utgör en viktig tillväxtpotential i en nära framtid. Kalavverkning resulterar i stora kostnader och mycket onödigt arbete. Skogsvårdslagen hindrar mig från att bedriva ett försiktigt skogsbruk och ta tillvara friska träds och plantors tillväxt.

För mig är skogen som livsrum viktigare än att producera kvistigt, lågkvalitativt klenvirke till toapapper. Helst skulle jag vilja slippa avverka, men då blir det inga inkomster, varken för mig eller skogsindustrin. Och var finns mångbruket som skogsvårdslagen ska värna?

Nu vägrar jag finna mig i att skapa ännu fler rödlistade arter, harva sönder forn- och kulturlämningar, försura vattendrag, ramponera lavfloran för rennäringen, för 50 år framåt frånta två generationer av mina efterkommande inkomst från skogen och i stället ge dem en massa obetalt arbete. Biodiversiteten tar skada, bråtiga ytor blir till sår i den mänskliga själen och en kris för djurvärlden.

Nu vet vi också att klimatet tar skada. Fotosyntesen stängs av då resterna efter skogshaveriet omvandlas till CO2. Med naturkultur anser forskarna att skogens bindning av koldioxid fördubblas. Hur stora arealer har vi kalhuggit de senaste 30 åren i Sverige? Så lång tid tar det innan kalhyggets ungskog kan börja fungera som kolsänka. Kalhuggning gör det omöjligt att återställa klimatet.

Inget kan bli dyrare än om vi raserar vår natur och förvandlar den till artfattiga monokulturer med grovkvistigt timmer, känsliga för vind, svampangrepp och skadeinsekter. Gudrun och Per har lärt oss en läxa. Vi måste sätta stopp för den kortsiktiga girigheten och skicka räkningen till våra efterkommande. Från hela Sverige får jag stöd, universitetsfolk, gamla skogstjänstemän och skogsägare. Även miljödepartementet har visat sitt intresse. Det hyggesbruk som pågått i 50 år är ett övergrepp på människor och natur. Skogsvårdslagen måste modifieras!

Harald Holmberg