Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 36, 4 september 2009 Sverige erkänner inte rätt till mat Ö
ver en miljard människor är kroniskt undernärda - Sverige kommer inte att skriva under tilläggsprotokollet för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. På midsommarafton kom de senaste siffrorna på antalet svältande människor i världen. Den har aldrig varit så hög, 1.02 miljarder. De flesta är kvinnor och barn och tempot i svältdöden ökar och är nu snabbare än en människa varannan sekund. Orsakerna är många, men det är inte brist på mat eller otillräcklig produktion. Och orsaken är inte heller krig och katastrofer. Den viktigaste är att fattiga och hungriga inte har någon köpkraft eller tillgång till nödvändiga resurser. Detta konstaterar nu äntligen även FAO liksom USA:s utrikesminister Hillary Clinton. Kanske är det dags att söka lösningen i att börja respektera mat som den mänskliga rättighet det är? Det finns en FN-konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som trädde i kraft 1976 men som inte ännu har blivit det goda redskap för alla människors rätt till mat, utbildning, bostad etc. som det skulle kunna vara. Varje regering som skrivit under konventionen har lovat att respektera och skydda sina medborgares rättigheter och att göra det till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser. Men detta har väldigt många regeringar struntat i. För individer har det hittills inte funnits någon möjlighet att klaga på sina regeringar inom FN-systemet när deras ekonomiska och sociala rättigheter har kränkts. I dec. 2008 antog FN:s generalförsamling därför ett nytt tilläggsprotokoll som ger individer denna rätt. Det första tillfället att signera detta protokoll är den 24 sept. i New York. Utrikesminister Carl Bildt har dock meddelat att Sverige inte kommer att skriva under protokollet. Två av ministrarna, Maud Olofsson och Åsa Torstensson, motionerade dock som riksdagsledamöter om att ett tilläggsprotokoll behövdes. Det är svårt att förstå regeringens hållning. Sveriges politik för global utveckling ska ju utgå från ett fattigdomsperspektiv och ett rättighetsperspektiv. |