Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 22 maj 2009

Samernas lagliga rättigheter

egrav mitt hjärta vid Wounded Knee" skrevs av Dee Brown 1972. Erövringen av Vilda Västern ur indianernas perspektiv är en smärtsam berättelse om ursprungsbefolkningens undergång. Spillror av detta stolta folk har samlats i ofruktsamma reservat där de sysslar med spelkasinon och uppvisningar för turister.

"Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure", en bok från Emma Publishing, författare Lars Norberg, tidigare ambassadör i Genève. Av svenska regeringen fick han i uppdrag att sköta förhandlingar med Norge om ny renbeteskonvention, en av de svåraste uppgifter han haft. I boken berättas om rättsövergrepp som samerna utsatts för under århundraden. Deras hävdvunna rättigheter har tagits ifrån dem: mark, sjöar, fiske- jakt- och betesrätt. Norberg anser att samerna har rätten på sin sida, han börjar ifrågasätta regeringens handlande och får därmed sparken.

Sverige, Norge, Finland, Ryssland har under århundraden utsatt samerna för rättsövergrepp. Tvångsförflyttning, förmyndarskap, tvingats till dåliga sameskolor, tvingats delta i kyrkobesök. Samerna betraktades länge som en undermålig ras. Deras skallar har mätts, deras lik har grävts upp och skickats till museum.

Den första renbeteskonventionen slöts mellan Sverige och Norge 1751. Gränsöverenskommelsen innebar ett tillägg på 30 paragrafer om de gränsöverflyttande samernas rättigheter, som även kallas Lappkodicillen. En snårskog av kitsliga paragrafer. Gränsdragningen påstods säkra framtiden för de samer som berördes. För att flytta sina renar, som de alltid gjort sedan urminnes tider, var samerna tvungna att läsa överhetens lagtexter.

Jordbrukets kolonisering i Nordnorge gjorde att samerna fick känna av en väldigt negativ sida av den norska regeringen. Både rasistiska och koloniala åsikter framfördes. Början av 1840-talet jämställdes samer med "vilda urinnevånare". Det gränsöverskridande renbetet blev en av de svåraste frågorna vid unionsupplösningen 1905 mellan Norge och Sverige. Först 1919 lyckades parterna enas om renbeteskonventionen. Dock begränsades svenska samers renbetestillgång i Norge. Renskötande familjer tvångsförflyttades söderut. 1972 års renbeteskonvention begränsade ytterligare samernas renbetesrätt i Norge. Under 2005 tillsattes en förhandlingsdelegation (i vilken Lars Norberg var en av förhandlarna) med uppdrag att enas om en ny konvention. Sakta men säkert minskas samernas frihet.

I min barndom läste jag spännande indianböcker om blekansikten som till slut segrar över den röde vilden. Satt på farstubron hemma vid min fars föräldrahem i Åsele och läste om hur indianer skalperar oskyldiga nybyggare. Ruskigt spännande. Omedveten var jag om sakers rätta tillstånd. Min far kommer från en finsk-lappsk släkt och hade bra kontakt med lapparna i Åsele södra lappby. Höst och vår passerade lapparna med sina renar genom Åsele på sin färd från fjällen till skogslandet eller tvärtom.

En eftersommar var jag med fadern till Wielmesmakke lappläger i mitten på 1940-talet. Vi rodde över Kultsjön från Saxnäs, upp mot Klimpfjäll, det tog en hel dag. På den tiden kallades samer lappar, som landskapet Lappland. Det var första gången jag besökte ett lappläger. Stigen upp mot sommarvistet kantades av illgul fjällbjörk. Långt inöver syntes de norska fjällen som stora mogna sjok av gyllene gröngult. Vi möttes av ivriga hundskall, rökdoftande björkved. En småpojk var jag, dock näsa för färg och doft. Lappgräs, skodossgräs, skostarr, lapp-sko-gräs, växter som fadern pekade ut, gräs som lapparna tar till sitt skohö. Jag blev anvisad plats och renskinn i en av sommarvistets kåtor. Kåtadörren vidöppen mot stora världen. Röken steg långsamt blått genom takhålet.

De äldre satt och pratade kring dessa som levat förr: Om anfäders slätgravar, osynliga för storsvensken, belägenhet, hur finna dit. Hur lappar sedan sek-ler återvänder år efter år till samma sommarvisten och vinterns renbetesland. Kända platser nedärvda både hos renen och lappen. Om hur fisket var förr. Renar som plötsligt försvann. Oförklarade ting. Urgamla jojkande sånger. I stället för stumma gravvårdar ska vi prata om de döda, med ord hålla dem vid liv. Samtal kring de avlidna för att hedra, förlåta, känna kärlek. När människan går bort, försvinner också den värld som denna människa skapat kring sig, en slags förlängning av det speciella, den kraft som bara finns just hos denna individ. Genom minnet förhålla oss till våra döda.

Kommer ihåg vissa bilder: äldre lappgubbe med fötterna i en järngryta intill min sovplats, hans gamla kvinna slår upp varmt vatten över hans lortiga fötter. Med grönsåpa tvagar hon långsamt de knotiga tårna, likt ritual besvärjelse. Allvarligt låter han sig bortskämmas. Innan han får tillåtelse att stoppa ner sina valkiga fötter i lappskorna, tar hon ner en fläta skohö från kåtaväggen, gnuggar det ljusgröna höet, långsamt länge. Smörjer sedan hans fötter med hemkokt salva, stoppar sakta in höet i skorna. Varsågod, säger hon.

Elsa Laula (1877-1931), en föregångskvinna hos lapparna, ansåg samefolket är en enhet, oberoende av om samerna är nomader eller bofasta. 1904 inkom hon med en skrivelse till konungen, gällande konflikter som uppstått mellan lappar och bönder i Åsele och Lycksele lappmarker. Lapparna kände sig orättvist behandlade och maktlösa.

Senaste älgjakten i Ransby, norra Värmland, såg en jägare till sin förundran en ren som förirrat sig söderut. På 1600-talet är det känt att samerna utnyttjade skogsbetet så långt ner som till Finnskoga-Dalby.

USA och Sverige är bland de få länder som inte vill skriva under ILO-avtalet om staters förhållande till urbefolkningen. Många länder har undertecknat: Kanada, Nya Zeeland, Norge med flera.

Sametingsval hålls den 17 maj. Sveriges olika regeringar struntar blankt i samers lagliga rättigheter.

Gunnar Svensson