Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 20, 15 maj 2009
Kärlek i skuggan av ett riksdagsval
En kraft starkare än jag själv
Per Gahrton
Hägglunds Förlag
En trend i den litterära utgivningen i Sverige sedan ett par år tillbaka är självbiografier och romaner med självbiografiskt innehåll. Per Gahrton är ju betydligt mera känd som författare av debattböcker och -artiklar i samhällsfrågor än som skönlitterär författare. Jag har läst ett par av hans tidigare romaner och inte varit särskilt imponerad av den sidan av hans författarskap, men detta är, enligt min mening, hans bästa roman hittills.
Huvudpersonerna i boken är två riksdagsledamöter från varsitt parti, miljöpartisten Laila Ekström och folkpartisten Sven Gårdling. Per Gahrton själv har ju under olika perioder i sitt liv företrätt just dessa två partier i riksdagen, så det är väl rimligt att anta att han använder en hel del egna erfarenheter.
Romanen utspelas under tiden strax före senaste riksdagsvalet, om än med delvis fiktivt händelseförlopp.
Laila och Sven är alltså politiska motståndare och har också helt olika familjebakgrund, då Lailas pappa är egyptier och Svens mamma är judinna. Det är ganska osannolikt att dessa två någonsin skulle ha lärt känna varandra närmare, om det inte hade varit för deras gemensamma problem, nämligen alkoholmissbruk. Det medför att de träffas på en av de få mötesplatser i det moderna Sverige där människor med helt olika social tillhörighet kan stråla samman under längre tid, nämligen ett behandlingshem.
Romanen skildrar jämsides de olika huvudpersonernas privata liv och diskussionerna i deras respektive partier inför valet. Ett antal politiker passerar revy, och även om de flesta uppges vara fiktiva personer, så kan man inte undgå att se vissa likheter med verkligheten, vilket också understryks av deras namn. Så får man osökt vissa associationer när man läser om en statsminister som heter Peter Göransson eller en folkpartiledare som heter Lennart Tigersköld. Det politiska spelet skildras med glimten i ögat, oftast en ganska elak glimt, och är mycket underhållande läsning, även om leendet stelnar ibland när man tänker tanken: "Kan det kanske ha gått till så här, även i verkligheten?"
De avsnitt som skildrar Lailas och Svens kamp med sina liv och familjer, sina missbruksproblem (även om Laila inte riktigt känns vid att hon har några), och inte minst tveksamheten inför det behandlingsprogram de tvingats in i, är å andra sidan desto allvarligare.
Det (påhittade) behandlingshem som förekommer i Gahrtons bok arbetar enligt den så kallade Minnesota-modellen, och behandlingen fortsätts genom deltagande i AA-möten (Anonyma Alkoholister). Minnesotamodellen har sina rötter i USA och tycks ha blivit den dominerande modellen även i Sverige.
Jag har genom åren läst en hel del lyriska tidningsartiklar om behandlingens förträfflighet, men sällan sett något negativt. Därför var det väldigt intressant att se att Per Gahrton genom sina romanfigurer är ganska kritisk mot många av tankarna. Boktiteln är mångtydig och kan dels syfta på alkoholberoendet, dels på den kraft "Gud sådan som vi själva uppfattar honom", som deltagarna i behandlingsprogrammet uppmanas vända sig till för att få hjälp.
Minnesotamodellen har sin grund i kristna amerikanska kretsar under 1940- och 1950-talen. Per Gahrtons romanfigurer (jag vill inte kalla dem alter egon, men är övertygad om att de åtminstone delvis är sin författares språkrör) är intellektuella personer och skeptiskt inställda till den blinda tron, Sven är till och med övertygad ateist. Det är inte förvånande att det skär sig, och att de behandlade gör motstånd för att värna sina egna personligheter mot vad som upplevs som hjärntvätt.