Miljön i backspegeln

ram till år 1955 var Sverige till största delen fortfarande en miljömässig idyll. Industriutsläppen var visserligen redan då ganska stora, men ändå ganska lokala. Vi hade stålverk, massatillverkning, textil- och kemisk industri och en del annat som förorenade naturen, men allt skedde i begränsad omfattning. Det fanns inget miljövårdstänkande, eftersom ingen ännu var uppmärksam på konsekvenserna av utsläpp, eller kunde ana att de skulle expandera till en betydligt större skala under de närmaste två generationerna.

De gamla ekorna och roddbåtarna och segelbåtarna ersattes av snabbgående motorbåtar vilka rörde upp svallvågor som störde häckande havsfågel och eroderade strandkanter. I början av 60-talet försvann den sista ekoxen från Stockholms skärgård.

Man fiskade fortfarande mest med mindre trålar. Vattnet var rent och klart, bottnarna friska, och många arter av tång och sjögräs bredde ut sig i grunda vatten. Det fanns gott om fisk, både i havet och i insjöar, flodkräfta, ostron, krabba, hummer och andra skaldjur fanns också i riklig mängd.

Luftföroreningar var ett problem endast i de större städerna, där bussar släppte ut mycket bly och avgaser. Ånglokens tid var ännu inte helt förbi, och det hände att man fick koldamm i ögonen av ett förbipasserande ånglok, men detta var på det stora hela ett lokalt och tillfälligt obehag.

Marken var tämligen ren och oförstörd så när som på alla de otaliga gruvhål och grustäkter som fanns i Norrland, i Bergslagen och här och var på annat håll i vårt land. Artrikedomen i våra skogar var betydligt större än idag, både beträffande flora och fauna.

År 1960 fanns ännu stora bestånd av strandiris, lungört och orkidéer i de sanka strandängar som fanns här och var i innerskärgården. Där kunde man finna gott om både ål och snok i den fuktiga, ofta översvämmade gräsvegetationen. Här i skärgården fanns en hel del bäver, räv, hjort och mycket älg och rådjur, och i träden alla slags hackspettar, rovfåglar och småfåglar. Längre in i skogen kunde man se tjäder och orre, fasaner och andra hönsfåglar. Det fanns gott om igelkottar, grävlingar, ormar, grodor, paddor och småkryp. Gädda, gös, abborre, plattfiskar, torsk och strömming fanns i överflöd.

Under 1950- och 60-talen ökade andelen fritidsbåtar i skärgården. De gamla ekorna och roddbåtarna och segelbåtarna ersattes av snabbgående motorbåtar vilka rörde upp svallvågor som störde häckande havsfågel och eroderade strandkanter. I början av 60-talet försvann den sista ekoxen från Stockholms skärgård. Och detta är ändå bara några få exempel.

År 1965 tog man i bruk det första kärnkraftverket i Sverige, Ågestaverket vid sjön Magelungen, som via ett antal åar och småsjöar står i förbindelse med Kalvfjärden vid Tyresö slott. När produktionen kom igång, blev vattnet i Kalvfjärden cirka två grader varmare än tidigare och djurlivet påverkades. De flesta gäddorna fick mask och blev oaptitliga eller helt oätliga. Blåstången försvann efter ett par år, och ersattes av en slemmig sörja på havsbotten. Bävern försvann helt. Trots att Ågestaverket stängdes 1974 fick havsbottnen i Kalvfjärden bestående skador.

Vid den här tiden började man i vårt land med konstgödsel i stor skala på åkrarna istället för den tidigare stallgödseln. Det gamla skogsbruket, då man körde med häst och timmerkärra i skogen försvann, och moderna traktorer och skogsmaskiner tog över. Man glesade inte längre ut skogen för att ta de mogna träden, utan skapade kalhyggen, vilka med en senare förskönande omskrivning kom att kallas föryngringsytor. För att öka avkastningen planterades mest gran. Dessa monokulturer gjorde att artrikedomen i skogen försvann. Bortsett från vissa mossor och svampar var det inte många växter som trivdes i dessa skogar. Djurlivet försvann nästan helt, och fanns kvar bara i mindre, orörda partier, som inte ansågs lönsamma nog att skövla. Ett antal större motorvägar anlades i hela landet, ingärdade av viltstängsel som effektivt hindrade viltet från att sprida sig till andra delar av skogen.

Utsläppen av giftiga kemikalier i haven har lett till en allvarlig decimering av sälar och rovfågel i havet. Luften är full av föroreningar. Marken är kraftigt försurad. Vägsalt och bilavgaser förvärrar miljön runt vägarna, giftiga bottenfärger på båtarna i våra farleder, flygbränsle förorenar vår luft.

Och nya problem har tillkommit, som till exempel genmanipulerade grödor, elektrosmog och annat elände.

Idag har vi kvar nästan bara en sak: ett gigantiskt miljöproblem som vi själva skapat.

Här kommer några exempel på vad vi måste göra förr eller senare: Helt gå över till elbilar, hybridbilar eller andra ännu mer miljövänliga bilar. Inte tillåta privatbilar i städerna. Helt sluta med konstgödsel. Odla ekologiskt. Handla närproducerat. Avstå från att äta animaliska produkter. Listan kunde bli hur lång som helst.

Det svåraste kvarstår: att inte köpa eller konsumera något som inte är helt nödvändigt. Vi behöver inte byta gardiner varje år. Förra årets byxor och jackor duger säkert även i år. Man måste inte köpa nytt förrän det gamla är helt utslitet. Gräsmattorna är till för kor och växter, inte för golfbollar! Om man arbetar i sin trädgård får man frisk luft och motion och då behöver man inte gå på gym. Listan kan även här bli hur lång som helst.

Miljövård handlar inte bara om källsortering, som somliga tycks tro. Det är en viktig, men försvinnande liten bit i det hela.

Miljövård handlar om att var och en tar ansvar för sin lilla bit av denna planets tillgångar och resurser, antingen vi bor i städer eller på landsbygden. Miljövård handlar om att kunna svara ja på frågan: lever jag i en kärleksfull relation till Moder Jord, till alla växter och djur, till mina medmänniskor nu och i kommande generationer, till mig själv? Lämnar jag över ansvaret för planetens tillstånd till politiker, ekonomer och så kallade miljöexperter, eller tar jag själv ansvar för mina handlingar?

Vi behöver inte gå tillbaka till stenåldern eller bronsåldern. Men vi kan lära av den tidens sätt att leva och ta med oss det tänkandet och beteendet då vi går in i framtiden. Vi har kanske inget annat val än att göra så, och att börja nu, även om det är sent. I morgon kan det vara för sent.