EU-politiker för Nato och kärnvapen

u är det bara två dagar kvar till parlamentsvalet i EU. Det har varit mer information och debatt i media än tidigare men inte om utrikespolitiska frågor. Man kan nästan tro att valet handlar om svenska inrikesfrågor, till exempel hur regeringen hanterar finanskrisen.

Socialdemokraterna försöker nu att göra ett stort nummer av Lavaldomen. Men var fanns partiet när man fattade beslut om arbetsrätten i EU? När domen kom blev det klart att fri rörlighet går före arbetsrättsliga avtal. Socialdemokraterna hade en ny chans vid riksdagens godkännande av Lissabonfördraget. Marita Ulvskog kunde då ha krävt att fördragstexten skulle omförhandlas eller kompletteras med ett protokoll med kravet att "fackliga rättigheter alltid ska gå före den fria rörligheten på EU:s arbetsmarknad". Det gjorde hon inte.

Det som gör mig mest besviken i årets valrörelse är att EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inte diskuteras. Var står partierna? Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) ställde i höstas tio frågor om EU:s säkerhetspolitik till riksdagspartierna samt Junilistan och Feministiskt Initiativ. Kristdemokraterna svarade inte på enkäten.

V, Mp och Fi har motsatt uppfattning. Det går inte alls att förena solidaritetsklausulen och militär alliansfrihet. Den mening som S och de borgliga partierna hänvisar till beskriver Mp som ett fikonlöv.

Det var en intressant läsning. Till exempel anser inte de borgliga partierna och socialdemokraterna att det krävs ett FN-mandat för att EU ska ingripa militärt i ett annat land. M, Fp, C och S ser också positivt på samarbetet med Nato. Mp tycker att internationellt samarbete för krishantering är bra och att val av partner får avgöras från fall till fall. V, Fi och Jl tar avstånd från Natosamarbete.

M, Fp, C och S anser inte att solidaritetsklausulen, det vill säga att samtliga EU:s medlemsstater är skyldiga att stödja en medlemsstat som utsatts för ett väpnat angrepp med alla till buds stående medel, innebär något hot mot svensk militär alliansfrihet. Det motiveras med meningen: "Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" i Lissabonfördraget.

V, Mp och Fi har motsatt uppfattning. Det går inte alls att förena solidaritetsklausulen och militär alliansfrihet. Den mening som S och de borgerliga partierna hänvisar till beskriver Mp som ett fikonlöv.

Nyligen tog EU-parlamentet ställning till ett betänkande om "Natos roll i EU:s säkerhetsuppbyggnad" presenterad av den finske ledamoten (före detta rallyvärldsmästaren) Ari Vatanen. Visserligen har parlamentet inte beslutanderätt i denna typ av frågor, eftersom de avgörs på mellanstatlig nivå. Men de åsikter som kommer fram i parlamentet visar på vilka stämningar som finns inom EU. I det här fallet råder ingen tvekan - EU ska fortsätta att militariseras och samarbetet med Nato knytas allt tätare.

Vatanen hade starkt stöd för en fortsatt militarisering av EU - även av svenska parlamentariker. Trots att svenska folket är negativa till Nato. När det kom till omröstningen om hela dokumentet så röstade Folkpartiets, Centerpartiets och Moderaternas ledamöter (utom Gunnar Hökmark!) för hela betänkandet medan Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter, några socialdemokrater och Junilistan var emot. Tre socialdemokrater tog inte ställning.

Solidaritetsklausulen är likvärdig med artikel 5 i Natofördraget, det vill säga det handlar om ömsesidigt försvar. Trots att Sverige ska vara militärt alliansfritt så har en majoritet i riksdagen, utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte haft några invändningar mot denna klausul. I EU-parlamentet röstade de borgliga för och socialdemokraterna avstod. Inte har vi väl hört att socialdemokraterna haft problem med solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget.

Vatanen föreslog att ytterligare fördjupa samarbetet mellan Nato och EU genom att inrätta permanenta samarbetsstrukturer. Hela betänkandet genomsyrades av ökat samarbete med Nato och USA - den transatlantiska länken.

Vänstergruppen lade ett motförslag och förespråkade "en strikt åtskillnad mellan EU och Nato och motsätter sig utökat samarbete mellan EU och Nato särskilt genom främjande av åtgärder för att påskynda de s k Berlin-plusarrangemangen, som inför permanenta samarbetsstrukturer och kräver ökade militära utgifter och investeringar från EU:s medlemsstater".

Som väntat röstade Olle Schmidt (Fp), Lena Ek (C) och moderaterna för ökat Natosamarbete och mot vänstergruppens förslag. På andra sidan stod Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Junilistan.

EU-parlamentet ställde sig bakom förslaget att unionen ska delta i militariseringen av rymden. Det tycker uppenbarligen även Folkpartiet eftersom Olle Schmidt röstade ja.

I en reservation föreslogs att parlamentet skulle uttala sig för att EU bör avskaffa kärnvapen på sitt territorium och verka för ett globalt kärnvapenförbud. Det motsatte sig den borgliga alliansens representanter.

"Europas gemensamma försvar bygger på en kombination av konventionella och kärnbestyckade styrkor" står det i betänkandet. Det är samma formulering som Nato använder i sin kärnvapenstrategi. EU och Nato talar för hela Europa, det vill säga även för Sveriges del.

Vänstergruppen i EU-parlamentet föreslog att formuleringen om kärnvapen skulle strykas. Olle Schmidt (Fp), Lena Ek (C) och moderaterna var emot att ta bort förslaget om en kärnvapenstrategi för EU. Socialdemokraterna, bortsett Anna Hedh, valde att avstå från att rösta. Då ställer sig frågan om Centerpartiet, som numera accepterar kärnkraft, även är för kärnvapen? Och är socialdemokraterna inte längre emot kärnvapen?

Det som förvånade mig mest i Vatanens betänkande var just förslaget att EU-parlamentet skulle ställa sig bakom Natos kärnvapenstrategi. För två år sedan intervjuade jag höga svenska tjänstemän i Bryssel och frågade om EU:s syn på kärnvapen så blev svaret ständigt: "det talar vi inte om".

Nu har det gått så långt att EU officiellt godtar en kärnvapenstrategi och med stöd av svenska EU-parlamentariker!

Sverige har under många år agerat mot kärnvapen och mot militära lösningar på konflikter. Nu ställs allt på ända och svenska folket får inte veta att vi totalt ändrar vår säkerhetspolitik. Media rapporterar väldigt sällan hur de svenska parlamentarikerna i EU röstar. Vatanens betänkande belyser väldigt klart vart EU är på väg i utrikespolitiken. Varför är de svenska journalisterna så ointresserade? Det gäller även årets valrörelse - varför ställs inte dessa frågor till kandidaterna?

En gång i tiden visste svenska folket att Sverige var alliansfritt för att kunna vara neutralt i krig. Idag är det nog inte många som vet hur svensk säkerhetspolitik ser ut eller vart den är på väg. Det är ett demokratiskt dilemma minst sagt.

Ska Nato styra EU:s politik än mer? Frankrikes återinträde i Natos militära strukturer och den nya administrationen i USA talar för att samarbetet mellan Nato och EU kommer att förändras dramatiskt. Det borde vi diskutera.