Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 9 april 2009 Vem är terrorist? T
immarna räcker inte till. Pappa Obama försöker varje kväll ge Natasha och Malia en stund. Timmarna räcker inte till. Det bara är så. En del av jobbet, uppdraget. Mycket har blivit utlovat och varje löfte ska uppfyllas. Jag kan se hur Malia följer pappa Obama på tv. När han inte är hemma är han ändå närvarande. Malia flipprar, pappa finns alltid där, kanal efter kanal, korta och långa inslag. Inslag om vad som sagts, och ännu mera om vad som inte sagts. CNN missar inte ett ord, inte en paus, inte en blick, inte ett handslag. Kan se framför mig hur Malia försöker förstå. Hur hon börjar jämföra det som nyss var med det som nu blivit. Vad brukade president Bush säga och vad är det pappa säger? Vilka ord valde Bush och vilka ord väljer pappa bort? Nyss var det viktigaste ordet terrorism. President Bush gick till val på en enda fråga. Vem är bäst på att bekämpa terrorism? Den som inte var för honom, han var emot honom. Det blev då tydligt vem som var vän och vem som var fiende. Åtta år har gått. Bushs fiende finns kvar samtidigt har hans vänner blivit färre. Dottern hör nu en annan ton, pappas ton. Mindre av vilda västern och mera av ett vi, ett vi som också inkluderar den andre. Hon, dottern, känner inom sig att något har förändrats. Jag kan höra hur hon till slut ställer frågan till pappa, frågan som vi alla borde ställa, frågan med tre ord. Vem är terrorist? Jag är i Sydafrika. Året år 2003. För tio år sedan fick president Mandela Nobels fredspris. Han fick det i Oslo men i Washington var han då fortfarande terrorist. Jag åt varje morgon frukost på en liten restaurang. Denna morgon är jag ensam. Sitter och läser en nyinköpt bok med titeln "No Easy Walk to Freedom". Kvinnan, en vit kvinna som äger restaurangen, kommer fram till mig. Efter många koppar kaffe och stekta ägg känner vi varandra ganska väl. Kvinnan frågar vad jag läser, jag visar henne boken och säger att "jag försöker förstå apartheid. Jag ville veta hur det en gång var". Kvinnan sätter sig mitt emot mig. Hon vill berätta. Hon har behov av att samtala. Hon vill att jag ska förstå. Det blev ett långt samtal. Det viktigaste jag kommer ihåg från detta samtal över ett stekt ägg, för fem år sedan, är att hon sade att hon en gång hade frågat sin pappa vem Mandela var. "Han är bara en terrorist" hade hennes pappa svarat, "i det här huset nämner vi inte hans namn". Kvinnan ställde frågan när Mandela suttit i fängelse i 15 år och fortfarande hade 12 år kvar. "För mig", sade kvinnan, "var Mandela därför terroristen vi alla var rädda för. Mandela var ondskan, ondskan i en person. Jag växte upp i ett helt vitt område, som ett litet Europa. Vi talade aldrig om apartheid, men i kyrkan predikades det om ondskan. Namnet Mandela fick inte nämnas, men vi visste alla vem ondskan var." Vem är terrorist? Vem bestämmer att någon är terrorist? Vem är domaren som dömer? Vem har rätten att ha rätt? Pappa Obama kommer ofta att få de här frågorna. Ofta kommer han att ställa frågorna till sig själv. Kanske kommer Malia att ställa frågorna första gången. 1990 såg hela världen när Mandela blev fri. Men Mandela hade alltid varit fri. Inför fångvaktaren, inför åklagaren, inför domaren, visste Mandela att han var den som var fri. Nu tog han sista steget och slapp också bördan. Aldrig mer skulle han knacka sten i det starka solljuset, aldrig mer skulle någon låsa dörren bakom honom. Efter ytterligare tre år fick Mandela Nobels fredspris. I USA tog det 19 år innan president och nobelpristagare Mandela hade avförts från USA:s terroristlista. Ja, det är sant. Han avfördes först 2008 under president Bushs sista år vid makten. De mäktiga i världen använder en osynlig våg. En våg som bestämmer vem som är terrorist. Vågen hade använts vid rättegången mot Mandela 1963. Samma våg används också i dag. Osynlig ställs den upp och görs synlig inför oss alla. I den ena skålen lägger man hundratals av förstörda byar, 40 år av ockupation, upprättandet av apartheid, getton bakom 720 km separationsmur, bosättningar, husrivningar, checkpoint, stulen mark, nerhuggna och stulna olivträd, bombad FN-skola, bombat FN-högkvarter, bombade sjukhus, dödade barn, dödade kvinnor. I den andra skålen lägger man motståndet, de avlossade insmugglade raketerna, självmordsbombare och så räknar man upp dödade barn, dödade kvinnor och dödade män. Alla brotten synliggörs. När man är klar väger det inte jämnt. Skålen med de insmugglade raketerna och självmordsbombare väger mer och domen faller. Dom föll över Mandela och domen faller i dag över kvinnor och barn i Gaza och på västbanken. 1963, under Rivonia-rättegången stod Mandela åtalad för terrorism. Vid hans sida fanns Ahmed Kathrada, Walter Sisulu, Govan Mbeki, Andrew Mlangeni, Raymond Mhlaba, Elias Motsoaledi, Walter Mkwayi, Denis Goldberg och Lionel Bernstein. Alla åtalades för sabotage som liknades vid högförräderi. Mandela, terrorist tillsammans med nio vänner. De visste att de skulle bli avrättade. Inför en vit domstol ville Mandela inte ha någon försvarsadvokat. Hans försvarstal avslutades med; "Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö." Att inte göra motstånd hade för Mandela varit likställt med en ovillkorlig kapitulation." Mandela fick vänta till 2008 innan han avfördes från USA:s terrorlista. Mandela bekämpade den tidens ondska, den tidens förtryck. Det tog nära 50 år innan världen till slut slöt upp bakom honom. Det var också då som världen till slut förstod att Mandela hela tiden varit en fri man. Instängd men fri. En frihet som han1990 gav till de Klerk och först 2008 till USA. För att få den friheten måste man vilja ta emot den. I Israel finns det också fria människor. Människor som är beredda att ge bort friheten eftersom man själv är fri. Under det senaste kriget, nyårsbombningarna, blev de ockuperade sönderbombade av ockupationsmakten. De flesta israeler stod bakom sin regering, sina soldater. Men inte alla. Det fanns en krympande grupp av fria människor, människor som tror på ett sammanhang med allas lika värde. Denna grupp drömmer fortfarande om ett samhälle som inbegriper alla och för det är man beredd att kämpa. |