Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 22 maj 2009 Utan skydd ingen lokal produktion S
pinna, väva, odla hampa och göra isoleringsmaterial, sådana tekniker framstår för mig inte som något problem eller hinder för att kunna etablera och utveckla en lokalbaserad tekoindustri i Sverige, men utan de politiska verktyg som det fordrar så är det bara möjligt som ideell verksamhet - hobbyverksamhet. Utan politiskt stöd så går det inte att få lönsamhet i sådan verksamhet i Sverige. Sverige hade världens mest effektiva varvsindustri, men klarade inte konkurrensen från Koreas statsunderstödda varvsindustri. Än i dag bygger man inte fartyg lika snabbt och effektivt i Korea som man gjorde i Sverige för 30 år sedan. Trots det klarade inte svensk varvsindustri konkurrensen på den globala marknaden från Koreas varvsindustri, med dess "komparativa fördelar" i form av statligt stöd. Forskning och teknikutveckling kan aldrig kompensera för ett undermåligt politiskt stöd för lokal produktion. Men svenska politiker tror att teknikutveckling är den enda vägens politik på den globala marknaden. Med GMO ska vi till exempel lösa livsmedelskrisen i världen - det är i den frågan den enda lösning som våra teknikfrälsta svenska politiker kan föreställa sig. Att vi över huvud taget hade någon textil- och tekoindustri i Sverige under 1900-talet berodde på att Sverige på 1880-talet införde tullskydd för textilindustrin. Tekoindustrins direktörer och bönderna (de senare ungefär 40 procent) gick samman i riksdagen och röstade igenom tullskydd för tekoindustrin och jordbruket, vilket blev bestående fram till 1970- och 1980-talen för tekoindustrin, sedan kollapsade den. Och den politiska tanken var att jordbruket skulle gå samma väg med det svenska avregleringsbeslutet år 1990, vilket dock EU-inträdet satte stopp för några år framåt med sitt jordbruksstöd, vilket numera samtliga svenska partier är överens om att avskaffa. Den kris som teko och jordbruk råkade ut för på 1880-talet berodde på billigare transporter genom ångbåten och John Erikssons uppfinning av propellern samt att emigranterna från Europa hade odlat upp den jungfruliga prärien där växtnäring samlats i årtusenden. Tidigare under 1800-talet hade man i Väst-Sverige till exempel odlat havre som man exporterade till England, men det tog abrupt slut, trots nästan obefintliga löner till arbetskraften i svenskt jordbruk. England hade en mer storskalig och effektivare textilindustri än Sverige, den konkurrensen kunde vi inte matcha. Den svenska småskaliga fårskötseln kunde inte heller hävda sig mot den engelska - för att inte tala om den engelska fårskötseln i Australien. Lösningen för att kunna behålla en svensk textilindustri blev alltså att lägga tull på färdiga produkter, men ge tullfrihet på bomull och ull. Därmed kunde man behålla spinnerier, väverier och klädtillverkning i Sverige, men denna industri var ju helt avhängig av tullskyddet och så fort det försvann i slutet av 1900-talet så försvann ju även den industrin. Jordbrukets främsta uppgift på den tiden såg man ju som varande matproducent, varför man lade importtullar på spannmål, mejeriprodukter, kött och fläsk. Då - 1880 - var lönerna i Sverige mycket låga. Sverige var i det avseendet ett lågkostnadsland, men trots det kunde vi inte stå emot den globala konkurrensen från länder med bättre komparativa fördelar. I dag är Sverige, inte bara i fråga om löner, ett högkostnadsland, vilket gör att förutsättningarna att stå emot andra länders komparativa fördelar på den globala marknaden är till och med sämre än de var 1880. Dagens svenska politiker tycks inte tro på politiken som ett verktyg för att skapa ett samhälle (åtminstone inte ett lokalsamhälle) för människor (och natur) utan verkar vilja överlåta ruljansen åt girigheten och "djungelns lag". |