Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 8 maj 2009

Drogfri behandling sätts på undantag

unskapsläget när det gäller området droger och missbruk är egentligen i grund och botten ganska gott både i Sverige och ute i världen. Intensiv forskning har förekommit på i stort sett alla ledande universitet i världen under de senaste 60 åren. Men det råder därför inte automatiskt samhällelig consensus om orsaker, drogpolitik eller behandlingsmetoder. Dessa orsakssammanhang är tämligen väl utredda både biologiskt och socialt (kulturellt).

I Sverige har det rått bred vetenskaplig och politisk enighet (undantag moderaterna, delvis) de senaste decennierna om att drogmissbruk och dess samhälleliga och medicinska konsekvenser bäst bekämpas med att på olika vägar kontrollera och minska tillgången på beroendeframkallande droger och det gäller i princip både läkemedel, alkohol och droger klassade som narkotika.

Den svenska drogpolitiken har haft en tydligt restriktiv hållning liksom de flesta andra länder i världen med några remarkabla undantag till exempel Storbritannien och Holland. Denna hållning har varit framgångsrik. Dödlighet i alkohol och narkotikamissbruk har varit signifikant lägre i Sverige än i de flesta andra länder nere på kontinenten.

Ett viktigt restriktivt bålverk har varit FN:s narkotikakonvention. Under senare år har emellertid denna konvention underminerats och varit utsatt för hårda attacker från legaliseringsförespråkare med uppenbart välfinansierade lobbyresurser. Den kände valutaspekulanten och mångmiljardären Georg Soros är en av dem som satsat enorma belopp på att lobba för så kallad "harm reduction", en politik som syftar till att avkriminalisera hantering och användning av narkotika ofta innebärande fria sprutor och underhållsbehandling med narkotika istället för användning av huvudsakligen drogfri behandling.

I Sverige har på senare år underhållsbehandling med metadon och Subutex ökat från några hundra patienter/klienter per år till att idag omfatta mer än tretusen missbrukare. Det är människor man gett upp hoppet om och istället för att satsa på olika typer av individuellt anpassad huvudsakligen drogfri behandling där det finns goda möjligheter att i framtiden leva ett missbruksfritt och värdigt liv döms dessa människor att med mössan i hand be samhället om sprutor och piller för att för resten av sina liv vara drogberoende och slavar under droger de aldrig blir fria ifrån. Många av dem har svåra psykiska handikapp helt eller delvis på grund av sitt långvariga och inrotade missbruk.

Hanteringen av alkoholpolitiken följer i Sverige ungefär samma mönster; från att under femtiotalet ha frångått motboken till att successivt utvecklas till en mer liberal och tillåtande alkoholpolitik är Sverige ändå med sin i forskning och samhällsliv väl förankrade politik ett land som med både lagar och socialpolitik hyggligt dämmer i alkoholfloden.

Det är ändå ingen tvekan om att Sverige och andra länder på grund av hård press från kommersiellt och drogliberalt håll under senare år tvingats se en utveckling där drogmissbruk ökar och konsekvenserna i form av mord, misshandel och svåra sjukdomar självklart också gör det.

Samtidigt som vi har fått ett ökande drogmissbruk på grund av att den klassiskt svenska restriktiva drogpolitiken fått betänkliga revor i sitt skyddsnät har vi också fått en smygande förändring av behandlingsmetodik av framförallt narkotikamisssbrukare.

Tendensen att skära alla missbrukare över samma kam har förstärkts. Vi ser framförallt olika "kvickfix"lösningar både när det gäller samtalsterapier och medicinska insatser gripa omkring sig.

Drogfria behandlingsalternativ sätts på undantag och medicinsk (narkotika) underhållsbehandling i högsätet. Detta utan de krav som socialstyrelsen annars har på så kallad "evidens". Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att underhållsbehandling (metadon med mera) skulle ge bättre resultat än i huvudsak drogfri behandling.

I Sverige är det idag ett stort behov av att se över och omstöpa drogpolitiken. Den svenska restriktiva modellen som ändå varit hyggligt framgångsrik; det vill säga mindre alkoholskador än i omvärlden och lägre narkotikadödlighet, har på ett betänkligt sätt eroderat:

Det som nu behövs är förutom en diversifierad och individuellt anpassad behandling för missbrukare också en samordning och förändring av olika samhälleliga insatser och lagar vad angår drogmissbruk och missbrukare. Idag möts den människa som har missbruksproblem av olika attityder och behandlingsmodeller beroende på inom vilket lagrum och vilken samhällelig struktur man hamnar i. Människor hamnar alltför ofta mellan stolarna, tex mellan socialtjänst och psykiatri eller kriminalvård och olika former av eftervård.

Behandlingsformer måste individualiseras och även utvärderas vilket alltför sällan görs. Men nya teorier, akademisk forskning och evidens kan inte ensamt ge en mänskligare drogpolitik. Det krävs också att empirin utvecklas. Ta tillvara all den "best practice" som finns ute på fältet, utvärdera och sprid den i nya och gamla strukturer. Gör också fler metastudier av välgjorda vetenskapliga studier.

Då kanske vi kan närma oss en mer humanistisk och kunskapsstyrd drogpolitik i Sverige.

Anders Engqvist