Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 4, 23 januari 2009

Fatima i Gaza och smärtan i örat

et är 48 år sedan jag senast kände smärtan. Vaknade mitt i natten. Hade just fått eget rum. När smärtan kom gick jag in till mamma och pappa, lade mig mellan dem. Mamma vaknade, pappa sov som vanligt vidare.

Jag hade drabbats av öroninflammation. De flesta får den någon gång som barn. Alla mina fyra syskon kände någon gång av den brännande smärtan. Jag fick den ofta. Den började med ett litet molande, örat svullnade upp, smärtan ockuperade halva huvudet och trängde ned mot gommen. Trots min smärta var mamma lugn. Gav mig magnecyl. Jag grät intensivt, tyckte oändligt synd om mig själv. Men mamma lugnade mig och lovade att det snart skulle bli bättre.

?I morgon går vi till Syster och så går det över?, sade mamma.

Jag blev lugn och somnade snart mot min mammas axel, sju år gammal.

Och nu, 48 år senare, när jag åter får tillbaka smärtan, är det mammas lugn jag kommer ihåg. Mamma visste ju att det fanns hjälp att få, visste att hjälpen skulle komma bara frukosten var avklarad och pappa hade gått till jobbet.

Efter frukosten gick vi till syster Appelmo som undersökte mig och skickade oss vidare till doktor Westroth. Doktorn hade sin praktik i Värnamo, 12 km bort. Vi åkte buss dit. Doktorn tog emot mig före lunch. Undersökte mig med sitt svarta förstoringsglas som såg ut som en ficklampa. Sade till mamma att ?det ser inte så bra ut, men gå och hämta ut medicinen så kommer pojken snart bli bättre?.

Och mamma var hela tiden fylld av ett lugn när vi gick till apoteket och hämtade tabletterna. Innan vi tog bussen hem firade vi på kondis.

Nu är värken tillbaka. Jag bor i Jerusalem och går till St Joseph sjukhus. Doktor G tar emot mig. Undersöker mig med ett svart förstoringsglas.

?Oj? säger han, ?det där ser inte bra ut.?

Han plockar fram sugen. Det gör ont. Jag har svårt att ligga still. Doktor G skriver ut fyra sorters mediciner, två tabletter, en salva och örondroppar.

?Kom tillbaka i morgon? säger Doktor G, ?så rensar vi örat en gång till.?

Jag har fem barn, de är alla vuxna. Alla fick de någon gång öroninflammation. Sara fick det fler gånger än de andra. Hon var ett ?öronbarn?. Det var på Sahlgrenska sjukhuset hon opererades, fyra gånger. Varje gång fick hon ta emot narkos och doktorn satte in ett litet rött rör som dränerade vätskan bakom trumhinnan. Doktorn tittade på mig och på Sara efter operationen och sade ?nu blir du snart bättre?.

Man gör så i en demokrati, man gör så att barnet snart blir bättre. På vägen ut, innan vi lämnade avdelningen på sjukhuset fick Sara välja ett Bamsemärke, de låg i en liten skål.

När jag blivit undersökt av Doktor G frågade jag honom hur man där borta i Gaza, dit jag nyss kunde resa, löser smärtan i samband med öroninflammationer. Doktor G tittade på mig och utbrast uppgivet ?vi talar om tusentals barn som har ont. De gråter sig igenom natten. De somnar av utmattning.?

Det finns bara mammor och pappor och grannar och de är förtvivlade. De vet att det inte finns någon hjälp, det vet att när solen bryter igenom saknas fortfarande det nödvändiga. Det är så under ockupation när man lever i ett getto under blockad och bakom murar, i krig.

Trots ständiga flygräder somnade Nayla tidigt, men vaknade snart av att Fatima, hennes yngsta dotter, skriker, örat värker, sjunde natten. Snart håller dottern hela familjen vaken. Grannar vaknar. Hela familjen går omkring som i dvala, i mörkret, rädda, i ett nedkylt rum, alla vill bara bort, bort från skriket och bomberna.

Och lugnet, mammas lugn, det som jag fick som barn, det kan Nayla inte ge. Fatima tittar på sin mamma, hon förstår inte vad som händer. Fatima ber om hjälp, men det finns ingen. Fatima gråter, Nayla gråter. Till slut gråter alla. Familjen somnar av ren utmattning. Men lugnet varar bara en kort stund. Snart faller bomberna och alla vaknar, snart hörs skriken, ropen på hjälp.

Gryningen kommer, men ingen hjälp finns att ge. Nayla har fruktansvärt ont. De som skapat helvetet, som skapat flyktinglägret, gettot, som byggt muren, som stängt portarna fortsätter med att inte ta ansvar. Apoteken är i stort sett tomma. Till sjukhuset är det för farligt att gå då bomber fortsätter att falla.

Att ockupera var lätt, men att ta konsekvensen, att sörja för de ockuperades grundläggande rättigheter, det kunde man inte, det ville man inte. BBC och CNN rapporterar timma för timma om antalet döda, antalet skadade. De har nu blivit så många att det internationella samfundet måste agera. Inte ens USA använder sitt veto för att rösta ner ett nytt resolutionsförslag.

Samtidigt som vi räknar antalet döda och skadade kan jag inte sluta tänka på alla barn med öroninflammation. Hur klarar man av smärtan, natt efter natt?

Jag börjar nog förstå vad som händer inom alla dessa barn, vad smärtan skapar, vad sömnlösa nätter leder till. Jag har mycket starka minnen av lugnet. Mammas och pappas lugn. Pappa behövde ju aldrig ens vakna när min smärta kom. De hade total tilltro, tillförsikt att det alltid fanns hjälp att få, trodde på ett system. Trodde på det demokratiska systemet. Visste att de som bestämmer, som har makten också kommer att använda den i det godas tjänst.

När barnen på Gazaremsan går ut i livet har de inte fått med sig min känsla av lugn av trygghet. De har inte samma tro på samhället, på internationella regler, på diplomatin, på polisen, på militärer. Ingen har kunnat säga till dem att i morgon blir det bättre. Det de kommer att komma ihåg och det de kommer att prata om är alla dessa bomber, den höga gråa muren och smärtan i mammas förtvivlade ögon, fyllda av tårar och sorg.

Mats Svensson