Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 27 mars 2009

Föröka sig som kaniner eller dö som flugor

alla samhällsbildningar, familjen, klanen, nationen har det från tidernas begynnelse funnits en oro för att resurserna inte skulle räcka till för allas överlevnad på grund av risk för överbefolkning. I sin bok, Plundring, svält, förgiftning, från 1968, citerar till exempel Hans Palmstierna den kinesiske filosofen Han Fei-Tzu, från omkring år 300 f.Kr., som angriper frågan med ett betraktelsesätt, som de flesta i dag, med dagens tillväxtfilosofi, ser som oerhört reaktionärt.

Han Fei-Tzu menade att ju fler som tvingas dela en kaka av given storlek desto mindre bit till var och en och Han säger att i gamla tider fanns det få människor i riket, de var alla rika och behövde inte slåss om resurserna. Men nu har tiderna ändrats med en hastigt ökande befolkning och hur mycket människorna än arbetar ger det ringa utdelning, menade Han, och kom till slutsatsen att: ?En nations liv beror på att människorna får nog med föda, inte på antalet människor".

I dag kan det kanske tyckas märkligt att man på den tiden kunde oroa sig för överbefolkning, när Kinas befolkning bara var promillen av vad den är i dag och jordens samlade befolkning skulle nå den första miljarden först omkring år 1800.

Det finns dock många exempel där naturen satt gränser och överbefolkning lett till verkliga katastrofer. Ofta handlar det om avlägset belägna öar där överexploatering på grund av folkökningen gjort att man till exempel skövlat all skog. Vilket i sin tur lett till att man inte haft material att bygga båtar för kunna lämna ön när naturens resurser inte längre räckt för mat åt alla. Det mest kända exemplet på en sådan katastrof är väl Påskön i Stilla havet.

Även om hela jorden i dag kan liknas vid en ö i rymden, likt Påskön i Stilla havet, så har folkökningen globalt ännu inte nått gränsen för hela mänsklighetens överlevnad. Men däremot leder befolkningsutvecklingen till tiotusentals andra arters utrotning varje år, vilket i sin tur kan leda till sådana rubbningar i ekosystemen att det är det som blir avgörande för den mänskliga artens överlevnad på planeten.

Vad som satte verklig fart på befolkningstillväxten efter världskriget var inte att människorna började föröka sig som kaniner utan att de slutade att dö som flugor, som en amerikansk forskare uttryckte saken. Tillgång till antibiotika och förbättrade kunskaper tillämpade på hygieniska förhållanden var sådant som bidrog till befolkningsexplosionen.

Tidigare hade befolkningsutvecklingen varit mer självreglerande, viket den kanske alltjämt kan sägas vara i de fattigaste delarna av världen. När pesten drog fram och decimerade befolkningen fanns inte mycket annat att göra än att acceptera ödet. I dag kan vi behärska sjukdomsutbrott av den typen, men tycks sakna förmåga att ta konsekvenserna av det goda detta fört med sig i form av större överlevnad. Och därav en exponentiell befolkningstillväxt.

Hur det ska gå med mänsklighetens plats på jorden handlar mycket om i vad mån vi förmår förändra det livsstilsmönster den industrialiserade världen utvecklat på grund av 150 år med tillgång på billig olja. Ideal som dessvärre kan liknas vid en pandemi, som blivit normsättande för till exempel de regler som förhandlas fram inom WTO och som driver på utveckling i en ogynnsam riktning.

Det handlar också om fördelningen av jordens resurser, där orättvisa bara är förnamnet och där fördelningen inte blivit mindre orättvis genom åren. 1960 var den rikaste femtedelen av jordens befolkning 30 gånger rikare än den fattigaste femtedelen. 2000 var den rikaste femtedelen 75 gånger rikare.

När det gäller att konsumera och producera växthusgaser och sopberg, och det följer samma mönster när gäller att lägga beslag på jordens begränsade råvarutillgångar, så är EU med 500 miljoner invånare, och USA med 307 miljoner, mer överbefolkade än både Kina och Indien.

Hans Röös