Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 1/2, 9 januari 2009
Den svenska korporativismen
Korporativa karteller, en studie av byggsektor och jordbruk i den svenska modellenHenrik Lindberg
Norstedts Akademiska Förlag
Henrik Lindberg som är forskare vid Ratio, Näringslivets forskningsinstitut, har skrivit: Korporativa karteller, en studie av byggsektor och jordbruk i den svenska modellen. I den undersöker han hur parterna i dessa branscher öppet och genom bistånd av myndigheterna kunnat åstadkomma begränsningar och regleringar. De har skapat en korporativ järntriangel mellan politiska och administrativa organ och särintressen på bekostnad av konsumenter, skattebetalare och mindre aktörer.
Korporativism innebär att ledningarna för olika maktgrupper, som stat, arbetsgivare och fack träffas och gör överenskommelser. Det minskar konkurrenstryck och ger ett förbigående av demokratiska opinioner. I Sverige finns det mycket av sådant. Jordbruk och byggande är bara de mest frappanta områdena. Benito Mussolini var en stor beundrare av det svenska systemet.
Henrik Lindberg tycks dock vilja svänga över pendeln till det andra extremläget. Men marknadsliberalismen innebär heller inget skydd för konsumenterna och småföretagarna. I Sverige riskerar vi att genom den göra de storföretag som skapats genom korporativismen ännu större utan att bristen på småföretag rättas till.
Boken kallar den jordbrukspolitik som varit för en kapitalistisk planhushållning och ser uppkomsten i 1930-talets jordbrukskris. Huvudvikten läggs vid kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933. Att det var en liberal ministär, den Ekmanska, som lade grundstenarna förbigås. Inmalningstvånget, att en viss mängd av kvarnarnas säd måste komma från Sverige, kom 1930. Mjölkregleringen 1932 gav Svenska Mejeriers Riksförening rätt att ta ut avgift på såld mjölk, även från dem som stod utanför den organisationen, för att finansiera smörexport.
Det favoriserandet av en organisation fullföljdes 1933 av kohandeln 1933 då RLF, Riksförbundet Landsbygdens Folk, fick ansvaret för administrationen av de jordbruksregleringar som beslutades. Därmed kunde en utstampning ske av konkurrerande jordbruksorganisationer. Jordbrukskooperationens företag gavs närmast monopol. Den strukturen finns kvar även sedan riksdagsbeslutet om avreglering 1990, stött även av LRF.
Boken tar inte heller upp att Socialdemokraterna från början var kritiska till jordbruksregleringar och de högre matpriser det gav, men att de sedan använde sig av modellen för sitt samhällsbygge. Genom samverkan mellan stat och fack kunde man slå ut syndikalister och kommunister.
Den modellen är också orsaken till att byggmarknaden fungerar så dåligt i dag. Priserna var i slutet av 90-talet 20 procent högre än i EU i snitt. En korporativ kartell mellan fackföreningar, branschorganisationer och storföretag har arbetat för att hindra nyetableringar och begränsa konkurrensen. Det understöddes av en rad lagar. Liksom inom jordbrukssektorn har expertis och deltagare i utredningar kommit från partsintressena. Kommunal och statlig byråkrati har stängt ute småbyggmästare. Miljonprogrammet för bygge av bostäder bidrog också till koncentrationen. Byggmaterialindustrin har kunnat ta ut höga vinster genom kartellisering och utestängande av import.
EU har en marknadsliberal agenda och med medlemskapet har kartellbildning blivit olaglig och Sverige avkorporatiserats. Samtidigt har EU korporativa tendenser skriver Henrik Lindberg. EU sneglar på den svenska arbetsmarknadsmodellen och bygger på trepartssamverkan med exklusiva rättigheter för de centrala organisationerna. Med EU-inträdet återreglerades jordbruket.
På något över hundra faktarika sidor lyckas Henrik Lindberg ge en god förståelse för varför vårt svenska samhälle ser ut som det gör. Den ger nödvändiga förutsättningar för samhällsdebatten. Hur man ska kunna gynna en mer småskalig ekonomi återstår att diskutera. Det gör man varken genom marknadsliberalism eller korporativism.