Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 20 februari 2009 Skyhöga direktörslöner ett misslyckande för facket L
O:s rapportering av den svenska "maktelitens" löner är omstridd. Rapporten har i olika medier presenterats som att en direktör i näringslivet tjänar drygt 50 gånger mer än en industriarbetare. LO ifrågasätter skillnaderna och kräver statliga regleringar av löner och ersättningar inom näringslivet. Men är statlig reglering rätt verktyg? Fackets uppgift är att förhandla fram en större del av kakan. För den som tror på arbetarrörelsen och de fackliga idéerna, borde inte de höga direktörslönerna istället tolkas som ett fackligt nederlag? Det vill säga ett fackligt misslyckande att framgångsrikt organisera löntagarna och därmed förhandla en större del av kakan åt arbetarna. Ty all bonus, alla fördelaktiga optioner och höga löner förutsätter att det någonstans i kedjan finns människor som utför grunden för det värdeskapande arbetet. En direktör utan lojala medarbetare är naturligtvis ingenting. Fackets uppgift är att demonstrera värdet av det arbete löntagarna utför (vilket kräver en annan typ av handling än att ta fram rapporter), samt att få löntagare att solidarisera sig med kollektivet så att inte lönerna dumpas i konkurrensen. När LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedins eget arvode dessutom ligger i miljonklassen per år, finns det ett problem med avsändarens trovärdighet att lägga aspekter på näringslivstopparnas inkomster. Pengar är inte det enda arbetsincitamentet. Den liberala debattören Johnny Munkhammar har ifrågasatt LO-undersökningens begränsade urval och menar att de redovisade lönerna inte skulle indikera något fel på inkomstskillnaderna i samhället. Munkhammar vill lyfta fram att för dem som inte ingår i LO:s urval så har inkomstskillnaderna tvärt om minskat något och att skillnaderna mellan "vanligt folk" (som Munkhammar kallar det) är alldeles för små. "Vad händer då med lönsamheten för utbildning, entreprenörskap, risktagande och extra arbete?" frågar sig Munkhammar. Han funderar inte vidare kring huruvida hög inkomst verkligen är människans främsta drivkraft till innovation och kunskap. Har inte kreativitet och nya kunskaper ett värde i sig självt för individen? Munkhammar reflekterar inte heller kring huruvida "extra arbete" eventuellt har några negativa effekter i form av stressande statusjakt och miljöbelastande konsumtion. Nej, i Munkhammars liberala ideologi förenklas människan till en "economic man". Sänk politikerarvodena och avslöja vem som drivs av visioner. Ytterligare en man som verkar vilja öka inkomstskillnaderna i samhället är moderaten Henrik Ripa i Lerums kommun. Ripa berättade i lokalnyheterna att hans arbete som kommunstyrelsens ordförande borde vara värt 100 000 kronor i månaden, ungefär dubbelt så mycket som han tjänar idag. Vad är det för värdesyn som motiverar denna typ av självskattning av den utförda arbetsinsatsen? Varför är Ripas tid 4 gånger mer värd än sjuksköterskans eller närpolisens? Är det månne inte så att demokratiskt valda ledare borde se sitt representantskap som ett hedersuppdrag? Kanske borde privilegiet att få arbeta med sina visioner istället ha ett pris, och politiker betala för äran att ha möjlighet att representera sina intressen på heltid. Ja, tänk om vi skulle vända på det; att kommunalråd och andra heltidspolitiker istället för 50000 eller 100000 kr fick sänka sina arvoden till 25000 kr i månaden. Knappast skulle vi i någon större utsträckning ha samma människor att välja på i de allmänna valen 2010 som vid ett oförändrat arvode. Visst vore det spännande att få skåda vilka typer av drömmar och visioner som är 25000-kandidaternas drivkrafter. Tidigare publicerat i Cogito |