Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 19 september 2008
Rapport från Tulkarem
Johanna Wallin har rapporterat från palestinska Tulkarem två gånger tidigare i Miljömagasinet. Här kommer ett nytt livstecken från henne och en lägesrapport.
edan jag skrev sist har jag flyttat in på kulturcentret Dar Qandeel, vi har gjort om övervåningen till ett litet pensionat eller vad man ska kalla det. Två av rummen har blivit uthyrningsrum där folk som kommer på besök till Tulkarem ska kunna sova över mot en mindre avgift. Jag bor i ett tredje rum som ligger lite avsides och som jag har gjort till mitt eget genom att måla fönstren i glada färger (låter kanske konstigt men fint blev det och nu slipper jag insyn) och sätta upp foton på nära och kära.
Det har varit fullt upp med aktiviteter på kulturcentret Dar Qandeel. Bland mycket annat var en cirkus med deltagare från Ramallah och Danmark på besök. (Klicka på bilden för att förstora)
För min del är det helt perfekt att bo här, jag tillbringade ändå nästan all vaken tid på centret och nu behöver jag bara gå upp för trappan så är jag hemma.
Dagarna går i ett ganska behagligt tempo, värmen gör det omöjligt att företa sig något särskilt påfrestande. Jag skriver en del, målar om gamla trästolar och fixar i trädgården, dricker litervis med kaffe och umgås med dem (mestadels killar i åldern 18-25) som hänger på centret.
Successivt har min arabiska blivit lite bättre och jag kan numera följa med i samtalen även om jag mestadels svarar på engelska om jag ska säga något mer komplicerat än standardfraser. Det är både uselt och pinsamt att inte kunna mer efter ett helt år men arabiska är otroligt svårt, det är bara att erkänna.
Vi har haft fullt upp med aktiviteter i centret sedan vi kom tillbaka från Sverige; utöver den ordinarie verksamheten med teaterworkshops, musik- och engelsklektioner hade vi en cirkus med deltagare från Ramallah och Danmark på besök förra veckan och just nu pågår ett sommarläger för drygt 100 barn.
Vi har även byggt en kafeteria i trädgården och köpt en begagnad projektor som möjliggjort filmvisning utomhus på torsdagskvällarna. Dar Qandeel har alltså inom loppet av en månad försett Tulkarem med ett hotell och en biograf (båda har saknats förut), det är inte så illa. Särskilt med tanke på att centret inte har några pengar överhuvudtaget, men förhoppningen är att både kafeterian, bion och rumsuthyrningen ska ge lite inkomster så småningom.
Vad gäller världen utanfor Dar Qandeels trygga väggar så gitter jag knappt skriva om det, ni vet vid det här laget ungefär hur vardagen ser ut i Tulkarem och jag kan tyvärr intyga att den inte har blivit bättre. Mest frustrerande är de "små" men ständigt förekommande händelserna. För ett par dagar sedan till exempel var den israeliska armén inne i Tulkarem och härjade. Mitt på dagen körde 10-15 hummers (militärfordon, liknar jeepar men är lägre och i mitt tycke otäckare) rakt genom grönsaksmarknaden och mejade ned alla stånd som kom i vägen. Tomater, gurkor, paprikor, lök och persiljekvistar flög i luften och krossades mot marken. För säkerhets skull (no pun intended) avfyrades ett gäng ljudbomber också innan soldaterna gav sig iväg.
Senare på natten fick en man i 60-årsåldern besök av israeliska soldater som bankade på hans dörr. När mannen, yrvaken och iklädd pyjamas, öppnade dörren såg han hur en militärjeep körde på hans bil som stod utanför huset. Jeepen backade och körde in i bilen gång på gång, varpå en grupp soldater började krossa fönsterrutorna med sina maskingevär. De skrek åt mannen att han skulle stanna där han var och inte yttra ett ord för då skulle de döda honom. När bilen var totalkvaddad gav sig soldaterna iväg, skrattande.
Är det någon i hela världen som kan se att sånt här har något annat syfte än att provocera? Och i Israels propagandaapparat heter det att den stackars ockupationsmakten måste försvara sig och sina oskyldiga medborgare mot arabiska terrorister. Vem är det som utövar terrorism?
Mer ilskna utfall blir det inte från mig den här gången. Jag har generellt varit ganska förskonad från möten med den israeliska militären på sistone och det är jag glad för. En kompis till mig, Martin, har varit här en månad och hälsat på, bott med mig på Dar Qandeel, vilket verkligen har varit jättetrevligt. Han hade föresatt sig att hålla sig neutral i den här konflikten men det höll nog en vecka ungefär. Det är omöjligt att inte se sanningen när man är här och det är lika omöjligt att inte älska det här landet.
Jag vet inte riktigt vad palestinierna gör med oss västerlänningar, men jag har hittills inte träffat någon som inte har varit upp över öronen forälskad i folket och kulturen när de åker härifrån.
Det var kort från mig, skickar många kramar och hoppas att ni har det bra.