Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 3, 16 januari 2009

Humanisera djurskyddslagen

en 15 december hade jordbruksministern kallat till en hearing i Rosenbad om den förestående översynen av djurskyddslagen (1988:534). Och en sådan översyn är verkligen av behovet påkallad, med tanke på hur rättsosäkert lagen i praktisk tillämpning utvecklats på sina håll under de tjugo år lagen varit gällande. Med den ramlagskaraktär som lagen har, förvisso med mer detaljerade följdföreskrifter från Jordbruksverket, har det ändå lämnats stort utrymme för mycket vidlyftiga subjektiva bedömningar från enskilda djurskyddsinspektörers sida. Många gånger grundade på mycket personliga åsikter färgade av antropomorfism och fördomar och därmed utan underbyggnad av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Och det hade väl varit gott och väl om det stannat därvid, men åsikterna har i vissa fall förts vidare upp genom systemet utan att instanser på högre nivåer satt ner foten. Så långt har det till och med gått i vissa fall att tingsrätter dömt efter sådant åsiktshopkok som vore det gällande svensk lag, vilket det därmed också upphöjts till. Ett sådant exempel på "svensk lag" fabricerad på kommunal nivå är ett påstående som hävdar att nötkreatur inte tål att vistas ute när dygnsmedeltemperaturen sjunker under plus tio grader Celsius.

Den lagregeln har en tingsrätt lagt till grund för gillande av ett åtal och för en dom i ett så kallat djurskyddsärende, trots att regeln (i folkmun kallad Erling Anderssons gamla regel) avfärdades som ren gallimatias av ett inkallat sakkunnigvittne från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). Tingsrätten och de politiskt tillsatta nämndemännen hyste dock större tilltro till den lokalproducerade "lagregeln" än till doktorn från SLU. Målet handlade renodlat om vilken tid på året utegångsdjur ska ha tillgång till ligghall - ingen anmärkning på djurhållningen i övrigt. Berikad med denna kunskap (när "svensk lag" anser att nötkreatur "fryser om fötterna") fick bonden själv stå för sina rättegångskostnader.

Som ett annat exempel på dom som strider mot Artikel 7 (Inget straff utan lag) i Europakonventionen (svensk grundlag sedan 1995) kan nämnas ett fall från 2003 där djurskyddsinspektören krävde kalvgömma, "avsedd för lösdriftsstallar", i en ligghall. Där fanns alltså inget lösdriftsstall utan en ligghall för frigående dikor, vilka inte var instängda i en ladugård eller i ett stall.

Och för att ytterligare förtydliga hur lagstridigt detta krav var så började det inte gälla ens i lösdriftsstallar förrän 2007. Och jag upprepar - kravet ställdes 2003 och där fanns inget lösdriftsstall utan en ligghall. Lika fullt ansåg en domstol något år senare att avsaknaden av kalvgömma i ligghall 2003 (tre år innan lagregeln trädde i kraft i "lösdriftsstallar") bröt mot svensk lag. Är det inte i stallar man brukar ha hästar? För att nu även ifrågasätta språkbruket. Ett förvirrande språkbruk i en lagtext kan också leda till förvecklingar och onödigt lidande för djurhållaren!

Lagen om ligghall har ställt till många tragedier. Som till exempel för den mycket hästkunniga hästägare ("hon är född på en hästrygg") som kom i delo med sin kommuns djurskyddsinspektör om detaljer i ligghallens utformning (ingen anmärkning på hästarna), där grannkommunen hade godkänt den. Djurskyddsinspektören utdömde ett fullständigt orimligt vitesbelopp på 220000 kronor för hennes hävdande av sina egna välgrundade argument. Och en inflationsförblindad(?) länsrätt godkände detta kommunalt utdömda vitesbelopp, vilket slutade med att kronofogden tog hästarna i mät för 64000 kronor. Kvar stod en utblottad före detta hästägare, med en skuld till fogden på 156000 kronor, utan att hon någonsin krökt ett hår på en hästs huvud. Hur förbättrar sådana excesser i inhumanitet djurskyddet?

Med sådana exempel, och det finns mängder av liknande, måste man börja tvivla på om drivkrafterna bakom det så kallade djurskyddet alltid är styrt av omsorgen om djuren och hur en från början välmenande djurskyddslag har kunnat utveckla sådana inhumana avarter i sin praktiska tillämpning. Och jag kommer osökt att tänka på hur professor emeritus Bengt Ankarloo i Lund, i TV-serien "Häxornas tid", förklarade hur det var möjligt att häxprocesserna kunde uppstå och hanteras som de gjorde av den tidens domstolar.

Han säger bland annat att det handlade om en stat, som höll på "att bygga ut sitt rättsväsende, sin kontroll över lokalsamhället" (i dag med en mer omfattande djurskyddslag). Där konfliktbenägna smågrupper i samhället försågs med "helt andra våldsammare resurser". Och att grupper som inte var vuxna att utöva makt tillfördes makt - "dom fick plötsligt makt som dom aldrig tidigare hade haft och kände hur deras möjligheter att ge sig på än den ene än den andre växte". Har djurskyddslagen i sin etableringsfas givit plats åt ett större antal av den typen av maktsugna människor Ankarloo talar om, än vad som är normalt inom våra myndigheter? Och hur har sådant i så fall kunnat fortplanta sig uppåt i systemet så att detta, bland andra i dagarna ifrågasatta domar (till exempel Quick och Enbom), bidrar till att inte bara djurhållare utan även andra sansade medborgare i dag alltmer tappar tilliten till det svenska rättsväsendet?

De som drabbats hårdast av djurskyddslagens avigsidor, ser ut att vara de kulturbärande småskaliga bönderna, som inte följt med i den så kallade utvecklingen utan skött sina djur efter mer traditionella metoder (utan att det inneburit att djuren haft det sämre) och vårdat sina gamla byggnadsbestånd. De som verkligen vårdat det öppna kulturlandskapet.

De som inte storleksrationaliserat och industrialiserat sin djurhållning. Och det kanske inte är så konstigt om de drabbas mer eftersom djurskyddslagens syfte ser ut att vara att skapa ett regelsystem som ger möjlighet att pressa av produktionsenheterna (modernt ord för husdjur) till allt högre avkastningsnivåer och att lagen sedan försöker kompensera detta genom att bygga in djurhållningen i avancerade tekniska lösningar. Vilket det finns all anledning att ifrågasätta om djuren verkligen mår bättre av än av att leva ett längre liv i en för djur mer naturlig miljö.

När nu jordbruksministern väljer ut deltagare till den grupp som ska tillsättas från olika organisationer för att tillföra kunskap inför revideringen av djurskyddslagen, så bör han inte glömma bort representanter för det kulturbärande småskaliga jordbruket. Jordbruksministern bör inte låta nöja sig med representanter enbart från den organisation som genom "tvångskollektiviseringen av Sveriges bönder 1932", av riksdagen gavs monopol att företräda alla lantbrukare och bönder i Sverige (se bokrecensionen på sidan 12, i MM nr 1/2 2009). En av de föreningars röst som tystades 1932 var Familjejordbrukarnas riksförbunds. Inom det förbundet finns i dag förmodligen den mest samlade kunskapen i landet om hur lagen tillämpats under de gångna tjugo åren, och därifrån finns många goda förslag att få om vad som behöver förbättras.

Avregleringsbeslutet 1990 upphävde i teorin monopolen inom jordbruket, men så väletablerade strukturer fortlever naturligtvis länge i praktiken, av ohejdad vana. Bryt den vanan och låt efter 77 års tystnad de kulturbärande småskaliga bönderna åter sitta med vid borden.

Hans Röös