Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 35, 15 augusti 2008

Europaparlamentet allt starkare

EU-parlamentets makt ökar kraftigt med Lissabonfördraget. Det direktvalda parlamentet blir i det närmaste en med ministerrådet jämställd part i unionens lagstiftningsprocedur.

Många ser positivt på denna utveckling. LO:s styrelse skriver i sitt yttrande över Lissabonfördraget att det är "ett stort framsteg". Den underliggande tankebanan är att när EU-parlamentet utrustas med mer makt blir EU mer demokratiskt. Det är skevt tänkt.

Lissabonfördraget innebär att EU-parlamentets lagstiftningsmakt tillsammans med ministrarna i rådet, så kallat medbeslutande, utsträcks till 48 nya områden. Däribland avgörande delar av EU-politiken som jordbruk, utrikeshandel, juridiskt samarbete, straffrätt, regionalpolitik, avreglering av vissa sektorer, energi, gränskontroller, invandring, asyl, Europol och en större del av EU:s?budget.

Med Lissabonfördraget omfattar EU-parlamentets rätt till medbeslutande sammanlagt 86 områden. Det så kallade medbeslutandeförfarandet byter namn till det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enligt Elmar Brok från den kristdemokratiska partigruppen i EU-parlamentet kommer det ordinarie lagstiftningsförfarandet att gälla i 95 procent av all lagstiftning i EU.

Avgörande inflytande

Nästa EU-parlament, som väljs i juni 2009, kommer om Lissabonfördraget träder i kraft att få ett avgörande inflytande i nästan alla frågor där EU har befogenhet att lagstifta. Då tas ett jättekliv i en stegvis förvandling av EU-parlamentet från en tandlös diskussionsklubb till en federalt organiserad och mycket inflytelserik (med)lagstiftande församling.

Innebär det att EU blir mer demokratiskt? Formellt sett ja. I verkligheten nej. Det finns en mängd objektiva faktorer som gör att det inte går att förvandla EU till en fungerande parlamentarisk demokrati.

Om människor ska kunna påverka de beslut som fattas är det naturligtvis nödvändigt med demokratiska institutioner - men det är inte tillräckligt. Den parlamentariska demokratin i ett land som Sverige bygger på att medborgarna upplever Sverige som ett naturligt område att besluta över. Vi har samma språk och kultur, vi har gemensamma media, politiska partier, organisationer och debatter når ut över hela landet. Inom EU saknas allt detta. Och så kommer det att förbli, åtminstone under överskådlig tid. I andra ordalag; EU-systemet saknar ett EU-folk. Och folkstyre utan folk blir bara styre, har den danske författaren Ebbe Reich påpekat.

Folk och folkvalda

Ett annat problem är avståndet mellan folket och de folkvalda. Med Lissabonfördraget representerar varje EU-parlamentariker 657200 invånare. Svenska riksdagsledamöter representerar 25788 invånare. Skillnaden är ett monumentalt och oreparerbart demokratiskt underskott. Om riksdagens ledamöter skulle representera lika många invånare som EU:s parlamentariker skulle den svenska riksdagen bestå av knappt 14 ledamöter. Det skulle öka effektiviteten, men naturligtvis vara förödande för demokratin.

I riksdagen företräds knappt nio miljoner svenskar av 349 ledamöter, i unionsparlamentet av 19 (20). Det betyder att stora befolkningsgrupper är orepresenterade i EU-parlamentet. Under innevarande mandatperiod är samtliga sju riksdagspartier även representerade i EU-parlamentet, men två med bara en ledamot vardera. Och Sverige är inte EU:s?minsta land. I Danmark och Finland är flera folketings- och riksdagspartier orepresenterade i EU-parlamentet.

Fullständig dominans

EU-parlamentet, som fattar de flesta av sina beslut med enkel majoritet, kommer att fullständigt domineras av de största medlemsländerna. Parlamentet kommer efter valet 2009 att ha 751 medlemmar. Av dessa besätter de sex största länderna (Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen) tillsammans 421 platser, de övriga 21 länderna således tillsammans 330 varav Sverige 20. En enkel majoritet motsvarar 376 ledamöter.

Slutsats: EU kan inte demokratiseras. Naturligtvis kan man skriva teoretiska konstitutioner för en europeisk federation som uppfyller de flesta tänkbara skrivbordskrav på demokrati. Men att skriva en författning som rymmer dessa inslag är inte det samma som att upprätta en fungerande demokrati.

Det enda som händer om EU "demokratiseras", det vill säga att EU-parlamentet får utvidgade lagstiftande befogenheter, är att den nationella demokratin i medlemsstaterna sätts ur spel. Den folkvalda riksdagen förvandlas till en sockenstämma som bara sitter och klubbar vad överheten i Bryssel har bestämt.

Dessutom: Med Lissabonfördraget är de små länderna överrepresenterade till följd av principen om degressiv proportionalitet. Sverige som har 1,8 procent av EU:s befolkning får 2,7 procent av platserna i parlamentet. Tyskland får 12,8 procent av platserna, men har 16,7 procent av befolkningen. Varje svensk EU-parlamentariker representerar 450000 invånare. Varje tysk EU-parlamentariker representerar 858000 invånare.

Sämre representation

I ett "demokratiserat" EU är det inte särskilt demokratiskt att de befolkningsrika länderna, framför allt Tyskland, har sämre representation än de mindre, typ Sverige. En verklig europarlamentarism skulle, något tillspetsat, kosta de sista resterna av nationell suveränitet för medlemsstater med färre än 80 miljoner invånare.

Gösta Torstensson