|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 32, 8 augusti 2008 På besök i Gunnar Svenssons utmarker - När du kommer till Ransby kliv bara in i boklådan, den är öppen dygnet runt. Du kan också sova över där när jag inte är hemma. Så har Gunnar Svensson alltid sagt när jag träffade honom på bokmässan i Göteborg. Där har han varit med på senare år, antingen i bokförlaget Heidruns eller Utmarkmuseets monter. Att titta förbi i Ransby vid Klarälven i Norra Värmland är inte så lätt. Tåget slutar i Torsby, 70 kilometer längre söderut och med busstrafiken är det lite si och så. Det blev alltså ett riktigt tvådagarsbesök denna sommar. Boklådan Boklådan, en ditflyttad timmerstuga, står vid sidan om gården som Gunnar ägde en gång, på den tiden han var får- och skogsbonde. Nu bor barnen där. Boklådan kunde vara ett undantag, men den är en blandning av en livslevande bokhandel och antikvariat med hyllor ända upp till taket och bostad. Soffan i mitten och vedspis är till för alla, likaså badrummet. Tillgången till det lilla köket och sovloftet är däremot begränsad, "for staff only". Bland många andra finns Gunnars egna böcker från de senaste åren. De är lite tillfälligt uppställda på bordet och i kartonger på golvet - Med soluppgången på pakethållaren, resan genom Vietnam med många inlevelsefullt beskrivna möten av människor och landskap, AmourÖ, kärleksdikter, och den senaste, Pilgrim 1498, den fiktiva resedagboken av örtagårdsmästaren Joannis med abbedissan Kristine, från Gudhem till Trondheim i Norge, och barnboken om kråkan Fabel Jakob med Gunnars illustrationer, allvarliga och roliga djur i människodräkt. En riktig bokhandel? Kassan är ett litet skrin på bordet, och så ska man själv skriva in boktiteln och priset man gav i en bok - för redovisningens skull, så vill skattemyndigheten ha det. Ibland finns det några extra pengar i lådan, då har folk kanske tagit sig en öl (finns i den behändiga jordkällaren under mattan), menar Gunnar. Boklådan är en levnadsstil, räcker inkomsten för att betala elräkningen är han nöjd. Utmarksmuseet För 15 år sedan, 1993, öppnade Jakt- och Fiskemuseet eller Utmarksmuseet som det heter nu sina portar, bara några steg bakom Boklådan. 1997 kom den 40 m långa Pilgrimstapeten till efter två års broderiarbete, den visas i en egen byggnad, "Pilgrimshärbärget". Området avrundas med ytterligare ett långhus som hyser café, museishop och förvaltningsutrymme. Det hela har vuxit till Ransby kulturby med museibesökare per buss och bil under året och en hel del arrangemang, allt från kursverksamhet till marknadsdag och den årliga Utmarksmusiken med program från tidigt på eftermiddagen till sent på kvällen. Det senare utspelar sig på Ransbysätern, en mil från Ransby och på 500 m över havet. Gunnar Svensson har varit delaktig i tillkomsten och utformning av allt detta och är det än. Primus motor för Utmarksmuseet, läser jag i en recension från 2005 om honom. Det började med att fyra kvinnliga arkeologer upptäckte hur gammal och rik den norrvärmländska regionen är, faktiskt rikast i hela Sverige, berättar Gunnar Svensson. Redan 1500 f Kr, under stenåldern, fanns människor i norra Värmland. Hur levde dessa människor närmare vår tid, under medeltiden och framåt? Värmland var en enda stor, skogsrik landsbygd. Människorna bodde i små byar eller ensamliggande gårdar och torp. Runt gårdarna och byarna låg små åkerlappar och ängar, men inga öppna betesmarker, boskapen betade på skogen. Åkerbruk var av mindre betydelse, inägomarkerna mycket små. Så skriver Eva Svensson, en av de fyra arkeologerna i sin efterskrift till Gunnar Svenssons Pilgrim 1498. Jakt och fiske var alltså en stor del av livet strax utanför gårdarna, men också kolning, järnframställning och säterbruk. Museet ger inblick i detta liv som har pågått ända till i slutet av 1800-talet då industrialiseringen började och landsbygden avfolkades. Vilka djur fanns, hur såg redskapen ut, hur var trakten bebyggd? Utanför museet finns det en rekonstruerad fångstgrop för älgar att betrakta. Denna sortens gropar har använts i minst 3000 år. I mitten av utställningen finns en lekfull-lärorik barnavdelning, Barnens museum. Känner dagens barn igen spåren efter djuren i skogen? Gissa bajset! Vem har ätit här? Vad äter älgen - och hur? (Dra i snöret!) Pilgrimstapeten En viktig del i det Nordvärmländska livet i 500 år var pilgrimerna som vallfärdade längs Klarälven till Nidaros domkyrka, Trondheim, för att besöka den Helige Olafs (995 - 1030) grav. Närmare 30 000 lär har gått vägen årligen. Pilgrimsvandringarna upphörde med reformationen, 1530. Kung Gustav Wasa förbjöd dem. Ransbys pilgrimstapet broderades av 10 kvinnor i två års tid med ullgarn på 40 meters linneväv, precis som den 1000 år gamla inspirationskällan, franska Bayeuxtapeten. - Bayeuxtapeten broderades av landets mest skickliga brodöser, för tillverkningen av pilgrimstapeten stod några värmländska och norska arbetslösa kvinnor till förfogande som aldrig hade broderat, menar Gunnar Svensson. Och de lyckades, utvecklades och stärktes. Den vanliga människan får insikt att hon är själv geni, säger han i filmen som följer upp det tvååriga arbetet. Projektledaren Gunnar Svenssons "handstil" genomsyrar tapeten, men det är kvinnorna som har valt motiven, färgsammansättningen och utfört broderiarbetet. I två år har de suttit ihop runt bordet. - Vi pratade hela tiden med varandra, säger en kvinna i filmen. De diskuterade sitt arbete, och bäst blev det när jag inte var med, minns Gunnar med ett leende. Tapeten blev klar till Nidarosdomens 1000-åriga jubileum. Där i Trondheim visades den för första gången. Att gå längs tapeten i salen som är avskärmad från dagsljus känns storslaget - och roligt. En skickligt sammanhållen historiserande berättelse med bibliska teman och landskapsmotiv, kyrkor, pilgrimer på väg, inte alltid pryd, till och med en modern bärgningsbil finns med. Ransbysätern Säterkulturen, sommararbetesplats i bergstrakter ovanför skogsgränsen för boskap har funnits överallt i Europa sedan urminnestiden. Ransbysätern brukades redan för 1000 år sedan enligt pollenanalyser. På väg till denna utpost till Ransby kulturby - de sista 400 m till fots - stöter man på flera gamla husgrunder. Stendelarna med spisen i mitten finns bevarade i den igenvuxna naturen. På Ransbysätern idag gäller det enkla livet som förr. På bergsluttningen står utspridda några små handtimrade stugor utan el och med de alltid närvarande djuren, fjällkor, getter och hästar. Sedan förra året har Ransbysätern blivit STF-vandrarhem. - Det har ökat besöksantalet. Förr var beläggningen 15 procent under sommaren, nu är det 85 procent, gläder sig Gunnar. Caroline Bragnell, lärare i Motala, vistas där med sin familj. Hon är helt förtjust i en get som i sin tur verkar tycka om hennes kärleksfulla smekningar. När får man uppleva en sådan närhet med djur som stadsbo? Carolines barn håller en killing på knät medan mammageten tittar på. Ruljansen sköts av två sommarlediga studenter. Det finns att göra med att koka kaffe för tillfälliga gäster, hålla i ordning huvudstugan, diska (ingen maskin!) och uthyrningen. Sin mat lagar alla på den stora eldstaden utomhus. Sedan, när sommaren är slut, transporteras djuren till olika bondgårdar i Värmland. Det sköter Gunnar. Det tar en hel dag som förr i tiden men nu med lastbil. Gårdar med djur finns inte längre på nära håll. Gunnar Svensson Jag åkte till Ransby för att träffa tecknaren och författaren Gunnar Svensson. Det jag har lärt känna var en del av hans värld, i den han tidvis har gått för ankar sedan 35 år. Att tala teckning vill sig inte. - Att teckna, det är väl ingenting, det kan du lika bra som jag, avfärdar han mig. Fast han medger att mamman var duktig på att teckna och även en av bröderna. Och skriva, det har han alltid gjort. Därför att det är roligt! Som skolunge utan att bry sig om grammatiken vilket ledde till att läraren läste upp hans uppsatser som avskräckande exempel för de andra eleverna. Han kastade in handduken och gick till sjöss vid 15 i tre år. Det blev ett mycket hårt och ensamt liv. Han insjuknade i lungsot och hamnade på sanatoriet Solbacken - den roligaste tiden i hela mitt liv. Inför döden var livet otroligt viktigt och intensivt. Bara hälften av oss skulle överleva. Han berättar hur han en gång körde med ambulansbilen till Falun för att köpa en grammofonskiva som inte fanns på sanatoriet. En dödssjuk flicka ville nämligen skicka en musikalisk hälsning i patientradion till en manlig bekant samma kväll. Gunnar tog på sig vit rock och körde till skivaffären i Falun med sirenerna på. "Aldrig har jag kört så fort för en grammofonskiva". Flickan dog dagen därpå. Gunnar hade tänkt sig bli lärare, men det gick inte med lungsot. Alltså tecknare. Han utbildade sig på Beckmans i Stockholm i mitten av 50-talet och arbetade senare som modetecknare och skribent i Paris och Lausanne i några år. Från Paris bröt han upp till Norra Värmland och blev - efter att har läst per distanskurs till lantbrukare - framgångsrik får- och skogsbonde i flera år, i Ransby. Gunnar Svensson har aldrig slutat att resa, att segla iväg, fast nu till lands och helst med tåg. Det är ofta längre resor i tid - som till utmarken och på historisk pilgrimsfärd - och i rum, till Kuba, Vietnam, Colombia, Sibirien, Köpenhamn, Istanbul och Mongoliet, ibland tillsammans med vänner och kollegor från Värmland. Allra helst till Paris. Han gillar stadens temperament och mångfald, speciellt i vissa delar av staden, - dit flyttar jag när jag är riktigt vuxen, menar han med ett litet underfundigt leende. Bild av Pilgrimstapeten och mer information finns på utmarksmuseets hemsida: http://www.utmark.se |