Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 12 september 2008

Ekonomifundamentalism och lågkonjunktur

iksbanken höjde som förväntat i förra veckan diskontoräntan ännu en gång, med en kvarts procent till 4,75 procent. Detta i motsats till ECB, Europeiska centralbanken, som inte höjde sin ränta. Trots att Riksbanken själv räknar med att inflationen om två år skall ha sjunkit till två procent igen på grund av lågkonjunkturen, väljer man att gå in i den med den högsta räntan på många år.

Visserligen är nu inflationen 4,1 procent, men den beror till största delen på orsaker som inte har sin grund i Sverige, som ökade oljepriser och livsmedelspriser - och på Riksbankens egna räntehöjningar. Den senaste höjningen verkar mer bero på prestige, att man låst sig med sina uttalanden och på normpolitik.

Normpolitik är att man följer regler man satt upp oavsett konsekvenser, i stället för att fundera över vilka verkningar ens beslut ger. Man agerar inte för att motverka en icke önskad utveckling i framtiden. För en ekonomifundamentalist gäller bara att idag följa normen. Även om arbetslösheten är för hög och blir ännu värre som följd höjer man räntan om inflationen är för hög och håller fast vid överskottsmålen i statsbudgeten.

Genom att följa normpolitik förstärker man konjunktursvängningarna i stället för att motverka att lågkonjunkturen blir för djup eller att högkonjunkturen blir för överhettad. Skall man motverka konjunkturen måste man sätta in åtgärderna långt i förväg därför att det tar tid innan de påverkar samhällsekonomin.

Högkonjunkturen är som hetast och inflationen som högst alldeles innan konjunkturvändningen. Då är det för sent att höja räntan om man inte vill göra den kommande lågkonjunkturen ännu djupare.

Riksrevisionsverket kritiserade nyligen regeringen hårt för att skapa stora budgetöverskott utan att den har en plan för hur de skall användas. Årets förväntade budgetöverskott på 163 miljarder kronor slår med råge förra årets rekordöverskott på 138 miljarder. Konjunkturinstitutet uppskattar att årets överskott frånräknat engångseffekter på 88 miljarder kronor, som försäljning av statliga bolag, ger ett finansiellt sparande på 2,6 procent av BNP, bruttonationalprodukten, eller 75 miljarder kronor.

Riksdagen har visserligen beslutat att budgetöverskottet skall vara en procent av BNP över en budgetperiod. Men det innebär att en del år skall överskottet vara lägre och en del år högre. Nu räknar regeringen med ett överskott i det finansiella sparandet på i genomsnitt tre procent per år under åren mellan 2008 och 2011. Man kommer alltså att öka överskottsprocenten under kommande lågkonjunkturår.

Det är ju knappast något försök att motverka konjunkturen. Till det kommer att regeringen fryser statsbidrag till kommuner och landsting och skär i sjukförsäkring och arbetslöshetskassa. Samtidigt planeras nya skattesänkningar för dem med god ekononomi som inte har så stora otillfredsställda konsumtionsbehov. Det är raka motsatsen till vad Keynes rekommenderade för att dämpa lågkonjunkturer. Men nu är det klassisk ekonomi som gäller.

Sedan kan man undra varför statsbudgeten skall ha överskott. Att onödigt dra undan pengar minskar produktionen och ökar arbetslösheten. Staten bör inte ta in mer skatter än den behöver för att kunna sköta invånarnas behov. Budgetöverskotten bör vara noll över konjunkturperioden. De överskott som goda år ger skall följas av underskott dåliga år. Då skall staten pumpa ut pengar för att hålla uppe sysselsättningen.

Regeringen har med sin ekonomiska politik, ännu mer än den föregående, ökat på den ekonomiska ojämlikheten mellan könen, olika yrken och mellan olika socialgrupper i samhället. Många hamnar utanför arbetslivet. Vi är på väg att få ett klassamhälle av gammaldags snitt.

Dagens gigantiska budgetöverskott borde användas för att slopa skatterna för de lägst avlönade ned till europeisk nivå, så att de kan leva på en anständig nivå, de ekonomiska skillnaderna minskas - och så att nya jobb skapas. Det vore en bättre arbetslinje än dagens politik att ta från de som intet har för att ge de till dem som mycket har.

Hans Sternlycke