Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 28, 11 juli 2008 Viktiga spår i Anérs klagovisor
I sin nya bok om Palmemordet (den nionde, minst) gör den före detta DN-journalisten Sven Anér det tyvärr än en gång lätt för dem som sedan länge valt att avfärda (eller vanligare: tiga ihjäl) allt han anför i frågan med att det bara är vilda konspirationsteorier från en privatspanande rättshaverist. I praktiken utpekar han en mördare redan i boktiteln - även om han är noga med att understryka att han inte beskyller den moderate riksdagsmannen och före detta Norrmalmspolisen Anti Avsan för något annat än att vara identisk med den så kal-?lade Dekorimamannen, det vill säga den man som flera vittnen såg vid den dåvarande affären Dekorima några meter från mordplatsen strax innan mordet utfördes. Han påstår dessutom att hela syftet med 90-talets granskningskommission var att nita fast Christer Pettersson som mördare och skydda Avsan. Och att detta skedde på order från "etablissemanget" som "sedan kanske någon gång 1985 förbereder mord på Olof Palme". Något som kan kallas bevis för allt detta presenteras inte. Alltså plats för Anérboken i återvinningen? Nej, absolut inte. När jag första gången blev riksdagsledamot 1976 blev jag omgående föremål för intensiv brevuppvaktning av ett stort antal personer som av mer luttrade politiska och journalistiska kolleger brukade avfärdas som "strålkärringar, galen?pannor och rättshaverister". Jag förstod att deras klagovisor borde man inte ägna dyrbar, skattebetald arbetstid. Men jag kunde inte låta bli att börja läsa den sortens brev. Och efterhand fick jag för mig att även om brevskrivarna förstorade, sköt över målet och trasslade in sig i orimliga förföljelsemaniska resonemang, verkade det ofta finnas en faktisk grund för deras förtvivlan. Jag började, med hjälp av ett antal humanitära partimedlemmar i Lund, följa upp fallen. Och faktiskt - nästan alltid fanns det i myllret av ovidkommande fantasier ett korn av sanning och ett missförhållande som motiverade ingripande. Resultat: Ett antal motioner och frågor till statsråd som ibland också ledde till åtgärd. Sven Anér är varken strålkärring eller galenpanna, men drivs av sin entusiasm tyvärr ibland till påståenden och slutsatser som blockerar, vilket har gjort honom till persona non grata hos de flesta massmedieredaktioner så till den grad att ingen tycks lyssna ens när det vore motiverat. Det är synd. Kanske är det en bidragande orsak till tystnaden kring Anérs böcker att han inte bara anklagar polisen och "etablissemanget" för mord, utan också massmedierna för att inte göra sitt jobb. Och där har han betydligt mer på fötterna. Hur är det möjligt att enmansfirman Anér i bok efter bok, också denna, kan redovisa och ibland publicera in extenso, relevanta dokument från polisutredningar eller offentliga institutioner som aldrig varit publicerade i större, resursstarka medier? Varför är Anér ensam om att utnyttja offentlighetsprinciper till max och gång på gång slåss genom alla rättsinstanser för att få ut känsliga handlingar? Varför är han den ende som tjatar och tjatar om att få tillgång till samtliga förhör med de flickor som var upphovet till teorin om Anti Avsan som Dekorimamannen, för att inte tala om det förhör som faktiskt hållits med Avsan själv? Och varför är det inte förrän via Anér vi får veta att den beryktade granskningskommissionen med socialdemokraten Lars Erik Eriksson som ordförande (sedan Sigvard Marjasin fått silkessnöret på grund av den berömda kvittoklippningen) arbetade på polisens villkor, alltså med den instans som skulle granskas som överrock? Medan alla handlingar som existerade när den tidigare juristkommissionen arbetade inte bara var lättillgängliga för kommissionsmedlemmarna utan också för offentligheten, tvingades granskningskommissionen arbeta i en skrubb hos polisen och fick varken ta hem eller kopiera handlingarna; dessutom fastslogs att alla handlingar var icke-offentliga. Varför har inte stora medier gått till storms mot detta och försökt tränga genom hemlighetsmakeriet - vilket alltså Anér gjort, inte sällan med framgång. Onekligen har han en poäng när han konstaterar en viktig skillnad i mordutredningen mellan juristkommissionen och granskningskommissionen. Det var inte förrän 1992 som två finska flickor berättade att de pratat med en finsktalande man vid Dekorima minuterna före mordet, något som senare ledde fram till teorin om Avsan som Dekorimamannen. Med Anérs snabba slutledning visar detta att granskningskommissionens huvuduppgift var att skydda Avsan, därav hemlighetsmakeriet och kommissionens slutsats att det trots rättsinstansernas frikännande ändå var Christer Petterson som var skyldig. Givetvis drar Anér en otillåten slutsats. Dessutom påpekar Anér själv att det var i kommissionens slutbetänkande som Avsans namn för första gången nämndes offentligt. Nej, kommissionsledamöterna var nog i god tro. Men hade de verkligen läst sig igenom allt material där i polisskrubben? En annan sak av intresse i Anérs bok är att han dokumenterar, genom långa utskrifter av samtal med utredningsledaren Hans Ölvebro, hur benhårt fastnitade polisen har varit vid tesen om Christer Pettersson som mördare, trots frikännandet. Varje antydan om att mordet skulle vara förhandsplanerat av en grupp människor avvisas som helt verklighetsfrämmande. Är det Hans Holmérs maniska tro på en stor kurdisk konspiration som för all framtid skrämt in hans efterträdare i motsatt hörn? Annars undrar man vilken verklighet svenska poliser lever i. Världen är full av politiska mord som utförs planerat av någon sorts grupp. Också den svenska historien (till exempel mordet på Gustav III). Varför skulle någon form av "konspiration" vara a priori utesluten när det gäller mordet på Sveriges kanske mest kontroversielle politiker genom tiderna? När man via Anér lyssnar på Ölvebros inskränkta, rigida och helt fantasilösa funderingar börjar man allvarligt undra över den intellektuella kapaciteten hos svensk polis. Typiskt i detta sammanhang är att boken vid utskicket beledsagas av en 4-sidig bilaga med en utskrift av ett (av åtta) förhör med en av Dekorimaflickorna som Anér fått tillgång till först efter bokens tryckning. Och i ett personligt brev till mig några dagar senare finns kopia av ytterligare en relevant text från polisutredningen. Än en gång: Varför är det bara Anér som gräver? Palmemordet är ju faktiskt inte löst. |