Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 15 augusti 2008

För och emot Gud

å senare år har en rad religionskritiska böcker publicerats av författare som Richard Dawkins, Sam Harris, Christer Sturmark och senast i raden på svenska Christopher Hitchens "Du Store Gud?" (Fri Tanke 2008). Inte oväntat kommer nu en kanonad i motsatta riktningen, artiklar och böcker som anklagar ateisterna för att vara okunniga i teologi och döva inför andliga erfarenheter.

Länge har de traditionella, av de gamla kyrkofäderna uppställda gudsbevisen setts som litet naiva, också av teologer. I stället kom under 1900-talets sista decennier dekonstruktion på modet och teologerna svepte in sig i postmodernismens slöjor. Upplysningen med sin förnuftstro förklarades en gång för alla mogen för sophögen. Allt vi människor vet om yttervärlden har först passerat våra sinnen - därför kan vi i strikt mening inte veta något bestämt om verkligheten. Det enda jag säkert vet är att jag existerar. Men om du finns vet jag inte, det kan lika gärna vara en illusion.

Inte sällan spetsas den nya teologin med några droppar teoretisk fysik. Om vissa fenomen kan uppträda både som vågrörelse och partikel, då saknas en fast grund för naturvetenskaperna. Och simsalabim - hur det nu gick till?! - har man genom att hastigt och lustigt vända upp och ner på hela resonemanget bevisat Guds postmoderna existens.

I ett av Filosofisk tidskrifts senaste nummer (4/2007) finns något så otidsenligt som ett försök att bevisa Guds existens på det gamla, traditionella viset. Artikeln, "Argument för Guds existens", är skriven av Richard Swinburne, känd religionsfilosof i Oxford. Här finns inget postmodernt mumbo-jumbo, utan Swinburne jämför gudsbevisen med ett rättsfall. Genom att lägga samman en rad ledtrådar som fingeravtryck, motiv, vittnen, bristande alibi med mera kan man som det brukar heta "bortom allt rimligt tvivel" peka ut den skyldige.

Swinburne talar om "den bästa förklaringen" och "godtrogenhetsargumentet". Om vi saknar absolut visshet, nöjer vi oss i allmänhet med den bästa förklaring vi kan finna och tillåter oss därmed en viss godtrogenhet. Den enklaste förklaringen bör föredras framför den krångligare. Pekar många indicier i samma riktning är det ett starkt skäl för att sanningen kan sökas just där. Vi bör enligt Swinburne inte ställa högre krav än så på gudsbevisen.

Tag universums existens: naturvetenskapen kan inte förklara världsalltets uppkomst. Fysiken börjar med Big Bang - men vad fanns före Den Stora Smällen? Den enklaste förklaringen är Gud. Universum existerar för att Gud har skapat det och vill att det skall fortsätta existera styrt av de naturlagar han har instiftat. Materien kan inte välja att använda sina krafter, den gör vad den måste göra. Så som Gud har bestämt.

Det finns också "inre" bevis: många människor känner Guds närvaro så starkt att de inte kan betvivla den erfarenheten. Ett annat faktum är människans fria vilja. Hjärnforskarna kan kartlägga hjärnans minsta skrymslen - men hur det går till när kemi och elektricitet omvandlas till medvetande och vilja, det saknar biologisk förklaring. Därför måste medvetandet vara skapat av Gud. Det är den enklaste och mest näraliggande förklaringen. Det finns, menar Swinburne, ingen anledning att särskilt nagelfara bevisen för Guds existens när vi inte på djupet hårdgranskar naturvetenskapernas grundförutsättningar.

Det finns förstås invändningar mot Swinburnes resonemang. Till exempel Guds väsen: vem är han eller hon/den/det? Har Gud några egenskaper? Många nyare teologer vill inte gärna begränsa sin gudsbild genom att tilldela den egenskaper. Men Swinburne tvekar inte: Gud är allsmäktig. Därmed är Gud - enligt min mening - också ansvarig. Må vara att människan kan ses som medansvarig för tillståndet i världen. Men Gud är huvudansvarig. Bara den som är allsmäktig kan ha det yttersta ansvaret.

Men är Gud - om han finns - god? Bryr han sig om oss? Eller har han lämnat sin skapelse vind för våg, vilket vore ytterst oansvarigt, ett grymt practical joke. Eller är han rent av ond? Varför ska spädbarn dö en plågsam död i aids? Varför dränktes Bamseklubbens lekande småttingar i tsunamin? Varför hindrade Gud inte denna upprörande och obegripliga ondska? Teologerna kallar gäspande invändningen - som de har hört till leda - för teodicéproblemet. Men att invändningen råkar vara gammal gör den knappast sämre.

En allsmäktig god gud i en ond värld, det går helt enkelt inte ihop, framför allt inte med Swinburnes krav på den bästa och enklaste förklaringen. Den enklaste förklaringen är i stället att en ond värld inte styrs av en god gud. Eller - vilket torde vara lättare att acceptera - att det inte finns någon gud, ett högre väsen att vädja till eller skylla på.

PC Jersild

Tidigare publicerad i DN den 28 juni.