Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 26, 27 juni 2008

Skagenmålarna i nytt ljus?

äromdagen fick jag ett brev från en ungdomsvän. Han hade hört om att jag bar på käpp, eller "stock", som han uttrycker det, på min 80-årsdag vid promenader. Många av hans jämnåriga - även av hans yngre bekanta - har besvär att röra sig, konstaterar han.

Själv står jag inför beslutet att besöka Cézanneutställningen på Louisianamuseet i Humlebaek på Själland men har ännu inte löst transportfrågan ända fram till museets entré (svårt med käpp på buss och tåg). Men min konstnärsidol Cézanne måste jag möta före stängningen i slutet av juni!

Av vännens brev att döma är hindersproblemen med konstmuseibesök inte lösta. Han pekar på ett annat museum i Danmark som exempel härpå: "Arken, museum för samtidskonst". Det ligger i Ishøj, en dryg mil sydväst om Köpenhamn, ganska långt från de flesta andra av stadens attraktioner och måste väl "vara värt en omväg", menar brevskrivaren.

Reser man kollektivt från Sverige gäller det ju att först ta sig över Öresundsbron till Hovedbanegården, byta till S-tåg för en halvtimmes färd genom trista förorter, sedan byta på nytt till stadsbuss för ytterligare tio minuters resa.

Min brevvän har verkligen följt Arken från tillkomsten 1996 till ombyggnaden ifjol för att kunna ta emot fler besökare ("Ljus i museer" av Sölve Olsson). Ombyggnaden märker inte min vän alls av i entrén. Där ringlar långa köer som förr. Min vän, som berättar om det här, är själv konstnär och flitig besökare i Europas konstmuseer och kan jämföra mellan besöken.

Vid hans senaste besök hade några rullstolsbunda besökare stannat halvvägs fram mot biljettkassan. Nyanlända bussresenärer ställde sig fogligt bakom dem utan att uppfatta att det var tomt framför kassorna.

Efter en stund upptäcktes misstaget, förstås. De rullstolsbundna hade nämligen bildat en egen kö för en plats i hissen ner till bottenvåningen. Men varför skulle de nödvändigtvis ner till bottenvåningen, frågar jag mig? Jo, där ligger garderober och toaletter.

Det är en gåta. En sådan placering finner vi ofta i museibyggnader från 1800-talet som Statens Museum for Kunst och Glyptoteket, byggda före vattenklosetternas tid. Dessa kan i dag inte flyttas upp till entréplanet utan störande ingrepp i arkitekturen. Men Arken invigdes 1996. Det saknas annars inte plats för serviceutrymmen på entréplanet. Varje besökare kan konstatera att en bokhandel och ett ödsligt kafé förgäves kämpat för att fylla ut överstora ytor strax innanför biljettkassan.

För alla besökare på Arken, både rörliga och handikappade, gäller det alltså att ta sig ner till källarvåningen. De som är rörliga kan nu välja mellan en smal och brant spiraltrappa och en hiss. För de rullstolsbundna finns inget val: för dem gäller bara hissen. Nu står vännen i entrén och har löst sin entréavgift och tar som fullt rörlig trappan ner till garderoben, rättare förvaringsfacken. För att låsa behövs en tjugokrona till myntinkastet (som pant). Måste man växla får man ta sig upp för trappan igen och på nytt ställa sig i kö.

Garderobslokalen saknar belysning. Inte så att en lampa slocknat - sådant kan ju hända överallt! Nej, det finns helt enkelt inga lampor. Besökare trevar sig fram i mörkret med sina ytterkläder och växelmynt. Så mörkt har det varit sedan museet öppnades, påpekar brevskrivaren vidare.

Sedan min vän pressat in ytterkläderna, söker han upp toaletten. Där används starkt ljus, dels som terapi, dels som tortyr. Tillbaka till garderobsmörkret letar han upp spiraltrappan. På hans väg uppför denna möter han en skolklass på väg ner. Den tycks inte inse att någon kan vilja ta sig upp. Så småningom lyckades han ändå ta sig upp till entréplanet.

Tillbyggnaden var inget rutinjobb utan Danmarks mest prestigefyllda museibygge under 1900-talet. Det hade föregåtts av ett mycket omfattande förberedelsearbete, en tävling mellan kända arkitektkontor och en noggrann granskning av jury. Ingen instans bevakade handikappfrågorna, skriver Sölve Olsson.

Nu har brevskrivaren nått fram till sitt egentliga ärende - att se "Skagenmålarna i nytt ljus". Ingen skylt berättar för honom om vägen till Skagenmålarna. Men då handlar det om museernas innehåll och hur konsten presenteras. Men det är en annan historia.

Kaj Ingmar Nilsson