Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 26, 27 juni 2008
Professor äter mytisk svamp
- Sensationella avslöjanden vid berättarfestival i Ljungby
Näcken och trollet, tomtarna och älvorna - alla har de funnits med bland människorna, åtminstone sedan medeltiden.
Det var ett av många klargörande besked som folklivsforskaren Bengt af Klintberg lämnade i sitt föredrag om "Medeltidens sägenväsen" vid Ljungby Berättarfestival, som varje år utspelar sig några dagar i mitten av juni. Förutom övningar och kurser i muntlig berättarteknik ges heldagsseminarier med anknytning till det folkliga berättandet.
Klintbergs föreläsning var en av fem på temat "Medeltidens tankevärld". Särskilt handlade den om hur bilden av våra sägenväsen förändrats.
Dyrkan fördömdes
Mest har förstås tomten omvandlats. Han hade sedan gammalt garanterat lyckan på gården och hörde ihop med tomten/marken, därav namnet. När kristendomen väl etablerats infördes förbud mot att "dyrka" gamla naturväsen. Att mat sattes ut till tomten - något som levt kvar på julafton ända in i vår tid - sågs som ett tecken på dyrkan, och på 1300talet fördömde Heliga Birgitta bruket.
Bengt af Klintberg, passionerad konnässör av mytisk svamp.
Kristendomen och dess tro på djävulen medförde en dualism som demoniserade folktrons väsen genom att prästerna identifierade dem med de fallna änglarna i Uppenbarelseboken (12:9).
Men att medeltidens människor inrättat sig med sina naturväsen betyder inte att de alltid ingav trygghet. Från Skåne är det känt att många bar "älvakors", amuletter i silver som skulle skydda mot älvorna. På 1800-talet offrade man fortfarande nålar och slantar till dem i "älvkvarnar", skålgropar i berghällar som först smorts in med fett. Älvorna ansågs nämligen vålla sjukdom, så som det till exempel sker i den bekanta medeltida balladen om "Herr Olov och älvorna". Den var spridd över hela Norden och ger uttryck för människans totala beroende av naturen.
Älvor och näcken
Det fanns på medeltiden älvor av båda könen, vilket framgår av en latinsk besvärjelseramsa. I Sverige blev de kvinnliga först sedan etnologen Hyltén-Cavallius 1846 inför en konstnärsförsamling hållit ett föredrag och beskrivit kvällsdimmorna som dansande älvor. Två av konstnärerna tog upp motivet och de ansikten som skymtar fram på deras bilder är kvinnliga. Sedan har föreställningen slagit rot.
- De dansar i ring, för det var dansformen under medeltiden. Ringen går igen i de ringar med svampar som brukar uppträda i våra trädgårdar och som kopplats till älvornas dans. Svamparna är ätliga - vårmusseroner - och varje år plockar jag och äter dem med stort nöje, avslöjar professor Klintberg.
Även vår bild av näcken har förändrats genom ett konstverk.
- Det finns en medeltida legend om en näck som vill bli salig, och någon kommer och berättar att endast människor kan bli det. Den ligger till grund för Stagnelius dikt "Necken" där det står att "Tårar Gubbens anlet skölja".
Klintberg menar att Ernst Josephsons berömda målning av näcken från 1880-talet gjort att vi numera tänker oss honom som en ung vacker man.
Folktroväsen är medeltida
Legenden om Ahasverus, Jerusalems skomakare, är inte alls medeltida - tvärtemot vad man skulle kunna tro.
- Så gott som hela den skandinaviska traditionen om den vandrande juden förefaller gå tillbaka på ett tunt häfte som trycktes första gången i Tyskland år 1602. Det är tydligt att innehållet väckte ett enormt uppseende, för redan samma år utkom en mängd nya upplagor av vilka nio har bevarats till vår tid. Med sin alltigenom trovärdiga ton är berättelsen om juden Ahasverus ett mästerverk, som falsifikat betraktat.
Bilden av såväl trollet som skogsrået har också med tiden förändrats. Likväl vill Bengt af Klintberg avsluta sin föreläsning med följande sammanfattning:
- Regeln är att folktroväsen är medeltida och många var kända redan före kristnandet.