Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 25, 19 juni 2008

När strejker blir olagliga

land andra LO:s vice ordförande försöker föra medlemmarna bakom ljuset angående Lissabonfördraget. Han påstår i LO-tidningen (16 maj) att det finns ett skydd för strejkrätten i Lissabonfördraget. Det är lika långt ifrån sanningen som när han inför omröstningen om Sveriges EU-medlemskap påstod att vi hade fått garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle värnas och att konflikträtten skulle gälla.

Det Olausson förmodligen syftar på i det här fallet är att i rättighetsstadgan, som blir juridiskt bindande om Lissabontraktaten antas, finns en artikel 28 som handlar om "Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder".

Det låter mycket bra, men när det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de grundläggande friheterna: fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital har EG-domstolen utformat rättspraxis att friheterna alltid står över rättigheterna.

Detta har också bekräftats av kommissionären med ansvar för den inre marknaden, som talar om att: "fackliga stridsåtgärder ska ha legitima mål", vara "ändamålsenliga och proportionella".

Av Vaxholmsdomen framgår att: "kan det för utövandet av denna rättighet (strejkrätt) icke desto mindre gälla vissa begränsningar"; "De svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad".

Rättspraxis att friheten att tillhandahålla tjänster väger tyngre än rätten att vidta fackliga stridsåtgärder förändras inte med Lissabonfördraget. Det som lagstadgas är istället EG-domstolens formella rätt att överpröva beslut fattade enligt den svenska kollektivavtalsmodellen.

18 december 2007: EG-domstolen förklarade den blockad som 2004 i Sverige organiserades av Byggnadsarbetar- och Elektrikerförbundet mot det lettiska företaget Laval som olaglig.

Laval vägrade att respektera svenskt kollektivavtal för att i stället erbjuda sina anställda lettiska löner och arbetsvillkor. EG-domstolen dömde de svenska fackföreningarna för att "försvåra den fria rörligheten av tjänsteservice", vilket fullständigt strider mot Lex Britannia, som är den svenska lag som tillåter fackföreningar att ta till strejk och blockad för att tvinga utländska företag att teckna svenska kollektivavtal. Kostnaderna lär bli enorma för inblandade fackliga organisationer.

11 december 2007: EG-domstolen brännmärkte den Finska Sjömansunionen, som hade lyckats förhindra Viking Lines projekt att utflagga sin båtar till Estland och anställa estländsk arbetskraft för att kringgå finska kollektivavtal.

Konflikten "löstes" genom förlikning som kostade Sjömansunionen ofantliga belopp i skadestånd.

3 april 2008: EG-domstolen fördömer en tysk delstatslag i Niedersachsen, som bestämmer att offentliga upphandlingskontrakt bara kan slutas med företag som respekterar den minimilön som är reglerad i regionala kollektivavtal. Domstolen gav rätt till ett polskt företag som ämnade att betala sina anställda en lön på nivån 46,5 procent av kollektivavtalslönen. Domstolen konstaterade att delstatslagen i Niedersachsen (liknande lagar finns i de flesta av Tysklands delstater) var i strid med "den fria rörligheten".

EU vinner handlingskraft på Lissabonfördraget eftersom medlemsländerna förlorar vetorätten på ytterligare 61 områden, bland annat energifrågan, sport, kultur, budget, forskning och beslut om vad som räknas som "allmänna tjänster". Handlingskraften kommer givetvis att drivas enligt fördragets marknadsliberala principer.

Ett av områdena som blir överstatliga i och med Lissabonfördraget är konkurrensreglerna för den inre marknaden. Traktatet innehåller också ett protokoll om "Tjänster av allmänt intresse", vilket innebär sjukvård, grundskola, äldreomsorg med mera. Reglerna är här inte klart avgränsade för EU:s kompetens. Skrivningarna innebär mycket av osäkerhet och gråzoner. Det står dock klart att det blir lättare för EU-kommissionen att tvinga fram privatiseringar.

Ett exempel är "allmännyttan" det vill säga kommunala bostadsbolag, vilka redan är anmälda till EG-domstolen av Fastighetsägarförbundet för "snedvriden konkurrens".

Det är väl inte en alltför vild gissning att domen med efterföljande hyreshöjningar kommer först efter ratificering av Lissabonfördraget?

I Stockholm hölls ett seminarium den 25 maj om situationen för den fackliga rörelsen i EU.

Arrangör var Folkrörelsen Nej till EU och delegater från drygt 20 fackliga organisationer i EU-länder deltog. Nedan några referat från talare:

Martin Viredius, Sthlm: "Det pågår en systematisk kampanj med alla medel, bland annat ekonomiska, för att nedmontera fackföreningarna.

Peter Polke, Berlin: "Vi kan inte acceptera att EU-lag ersätter våra nationella lagar."

Johan Lindholm, Sthlm: "Lissabonavtalet ger strejkrätt bara för minimilöner."

H.W. Schüster, Tyskland: "Kämpa för att domarna dras tillbaka! Sänd en delegation till Bryssel!"

Josefin Brink, Sverige: "Regeringen har tillsatt en utredning om hur vi ska kunna ändra svensk lag så att den anpassas till EU. Det existerar inget försök att ändra EU-domen. Lissabonfördraget ska skrivas under innan vi ens har sett utredningens förslag."

Pascal Samouth, Frankrike: "Lissabonfördraget underminerar fundamentala rättigheter som bland annat pensioner, socialbidrag, semester och arbetstider. Vilka är det som diskriminerar om inte de som talar om fri konkurrens?"

Utstationeringsdirektivet som?skulle garantera rättigheter och likaberättigande används av EU-domstolen för lönedumping. I och med detta har EU-domstolen blivit en politisk domstol som anser att låglöneländer måste få använda låga löner som konkurrensmedel.

Det finns fortfarande ett hopp - ett hopp att Sverige kan spela en stor roll i sammanhanget.

Detta hopp heter Socialdemokrater. De kan rösta emot fördraget i riksdagen och tillsammans med (mp) och (v) vända båten för fackföre-ningsrörelsen i hela EU.

Birgitta Möller