Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 30 maj 2008

Kärnkraftens problem tonas ner

Under veckoslutet den 5-6 april hölls ett seminarium i Västerås. Ämnet var En säker och hållbar energiförsörjning. Eva Selin Lindgren talade om Kärnvapenterrorism genom "fredlig" kärnkraftt.

n del av det jag nu berättar har varit känt i mer än tre decennier. Det rapporterades 1976 av en parlamentarisk kunglig kommission i Storbritannien under ledning av Sir Brian Flowers (professor i teoretisk fysik och sedermera rektor vid Imperial College i London). Titeln på rapporten: Royal Commission on Environmental Pollution: Nuclear Power and the environment. De intressanta observationer som man gjorde är fundamentala och är mer aktuella än någonsin. Flowers säger att det säkert skulle bjuda på ansenliga vanskligheter och faror att tillverka en kärnladdning, men utrustningen som behövs är inte mer komplicerad än den som används vid till exempel heroinframställning. En god kunskap i de fysikaliska och kemiska processerna är nödvändig, men den får man vid de tekniska högskolorna runt om i världen, och den sprids också till u-länderna. Man behöver också känna till något om explosiva ämnen. Vad som särskilt bekymrar Flowers är att informationen om allt detta finns tillgänglig i öppen teknisk litteratur.

Grunden för hans farhågor är att det plutonium som bildas i vanliga kärnkraftreaktorer genom neutronbestrålning av uran-238 skulle kunna ingå i ett grovt men ändå effektivt vapen och som skulle kunna transporteras i ett vanligt fordon. Enbart hotet om att detonera ett sådant vapen, om inte vissa villkor uppfylls, skulle utgöra en nukleär utpressning som skulle försätta varje regering i ett fasansfullt dilemma. "Jag är på intet sätt övertygad om att den nuvarande engelska regeringen har dragit de fulla slutsatserna av detta", säger Flowers 1976. Inte heller jag tror att den svenska regeringen idag (2008) har dragit slutsatserna av vad man visste redan för flera decennier sedan, i själva verket sedan kärnvapnen först tillverkades på 1940-talet.

Slutsatserna av den brittiska rapporten var dock ganska dramatiska på 1970-talet och bidrog till att president Carter ville att USA skulle lägga kärnavfallet på oåtkomligt ställe i Klippiga bergen. Detta bidrog sedan till att även Sverige och Tyskland och flera andra länder följde efter och beslöt att avfallet skulle förvaras på liknande sätt.

Vid ett föredrag för studenter i Glasgow 1978 om "Nuclear Power and the proliferation issue" varnade sir Walter Marshall, också fysiker och chef för det brittiska atomforskningslaboratoriet AERE i Harwell för kärnvapenspridning genom terrorism, och visade hur plutonium med högsta halterna av det klyvbara plutonium-239 kunde fås genom att inte låta kärnbränslet gå till full utbränning. Men även plutonium i fullt utbränt kärnbränsle kan användas i vapen med en ca 50-procentig ökning av den minsta mängd som behövs för en kärnladdning (en ökning från ca 4 till 6 kg).

Vid sitt föredrag i Glasgow identifierade Marshall fyra olika nivåer för tillgänglighetsgraden hos plutonium i det använda kärnbränslet.

Den första ansåg han vara otillgängligt eller svårtillgängligt när det är nyss uttaget ur reaktorn och ligger i bassänger för utbränt kärnbränsle. På den nivån är plutoniet omgivet av mycket klyvningsprodukter med intensiv strålning. Han trodde inte att någon skulle vilja utsätta sig för den faran, men dagens självmordsbombare tänker kanske annorlunda.

Redan vid nästa nivå då bränslet tagits ut ur bassängen och väntar på förvaring på annat ställe har en del strålning avklingat och plutoniet blir mer tillgängligt.

De slutliga nivåerna är då man ur avfallet återvinner resterna av uran och plutonium på kemisk väg så som sker i stor skala i upparbetningsanläggningarna.

Men det finns också instruktioner om hur man gör det i ett litet laboratorium. På den här tiden fanns det till och med bilder på hur studenter arbetade bakom blyglasfönster när de gjorde laborationer för att kemiskt skilja ut plutonium från uran. (Det gjorde vi även i Sverige, och det var det som föranledde att vi i höstas skickade använt kärnbränsle till Sellafield för att det innehöll metalliskt plutonium och uran. Nu är ju England en kärnvapenmakt så man får anta att när materialet väl kommer dit är det under tillfredsställande kontroll.)

Marshall konstaterar också att genom upparbetning av ett fåtal bränsleelement kan man få kärnvapenkapacitet och det är varken oöverstigligt svårt eller farligt så snart avfallet har sönderfallit under en tid.

Nu kan man undra hur det ser ut idag. Hur långt har vi kommit?

En av de senaste rapporterna som finns på nätet är utförlig och heter En strategi för kärnsäkerhet (Universal Compliance - A strategy for Nuclear security 2005 (Carnegie Endowment) och är utgiven i USA av Carnegieinstitutet. Även där lyfter man fram terroristhotet. Man säger att det globala hotet kan beskrivas av ett antal scenarios: Dels är det kärnvapenterrorism, men även kärnvapenstater och så kallade "skurkstater" och illegala organisationer som skaffar sig kärnvapen, utgör ett hot som vid en konflikt kan bli riktigt allvarligt.

Sedan är det alla existerande arsenaler vars material kan stjälas eller komma på avvägar på annat sätt. Det intressanta med denna rapport är att den lyfter fram kärnvapenterrorismen som det absolut allvarligaste hotet.

Plutonium-239 har ju den obehagliga egenskapen att det har en halveringstid på 24 000 år, och man räknar med att det ska förvaras i minst 100 000 år, men efter den tiden har man kvar en mycket stor mängd plutonium som kan användas i vapen. Vad vet vi om framtiden om 500 år, om 1000 år? Vilka länder finns? Kan avfallet bevakas över huvud taget?

Sedan finns Blixkommissionens rapport, The Weapons of Mass Destruction Commission (WMDC). Denna rapport har, liksom Hans Blix själv och många stater, en delad inställning.

De säger att vi ska inte ha kärnvapen, men de vill gärna ha kärnkraft, och då bortser de från eller tonar ner problemen med att kärnkraften ger upphov till detta plutonium som man sedan gör vapen av.

Vill man veta veta hur mycket kärnavfall som finns i förråden runt om i världen, så är det svårt att få veta det exakt. En bild från en miljöorganisation visar hur mycket plutonium som finns och antalet ekvivalenter kärnvapen (år 2000).

I Carnegierapporten uppges att det finns 1700 ton plutonium vilket skulle kunna ge upphov till hundratusentals Nagasakibomber.

Hur mycket material måste man ha för att göra en användbar bomb? Det behövs inte mycket plutonium men cirka tre gånger så mycket uran. Man räknar med ungefär sex till åtta kilo reaktorplutonium. Om man har rent plutonium 239 och smart teknik kan det räcka med bara två kilo.

Den senare rapporten visar på hur mycket plutonium som ligger i civila förråd och hur mycket som finns i de militära. Enligt den är det nu 1900 ton plutonium sammanlagt. 90 procent plutonium och 10 procent höganrikat uran ligger i civila förråd (och forslas fram och tillbaka) men i de militära förråden är det tvärtom, där finns 90 procent uran och 10 procent plutonium. Man har inte tagit med det som finns i reaktorerna så siffrorna är i praktiken högre. (se tabell)

Ett stort problem är alla de länder som har liten eller ingen kontroll på vad de har i sina förråd och så en marknad som vill sälja till alla möjliga ställen.

Som alla andra förbjudna, farliga?ämnen, som utgör en utmaning att få tag på, betingar även plutonium ett högt pris på den svarta marknaden. Dessutom är det lätt att smuggla då det på grund av sin vikt (tjugo gånger tyngre än vatten) kan stoppas ner i vilken liten väska som helst.

Bara hotet om att man skulle spränga en bomb i till exempel riksdagshuset eller på slottet räcker för att utöva utpressning och skapa en mardrömssituation.

Vid en konferens nyligen i USA rapporterades om 1300 smugglingsincidenter av radioaktivt material, men det är naturligtvis bara toppen på ett isberg. Situationen blir inte bättre av att fattigdom och matbrist ökar i världen och gör människor desperata.

Man vill att alla länder med kärnvapenkapacitet skall ansluta sig till Icke-spridningsavtalet, men i avtalet förbinder man sig också att hjälpa andra länder att utveckla "fredlig" kärnenergi. Detta borde vi diskutera mycket mer och verkligen ta itu med.(Som vanligt tiger medierna även om detta!) Jag tycker man skall ha ett Icke-spridningsavtal men ta bort artikeln om förpliktelsen att sprida kärnkrafttekniken. Ingen kan garantera att det kärnvapenmaterial som framställs i dagens reaktorer inte utnyttjas i vapen om något eller kanske några hundra år. Då är det vår generation som skall göras ansvarig för framtida katastrofer. För vi visste, men de flesta av oss föredrog att tiga.

Hur mycket dubbelmoral skall vi egentligen ha?

Eva Selin Lindgren