Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 23 maj 2008

När vården inte fungerar

Låt mig beskriva en skräckens resa i det offentligas mörker, med sin organisatoriska/administrativa röta.

Allt börjar med att jag sökte akutläkare vid Forums vårdcentral, i början av året. Där jag får träffa en ung och tillfälligt inhyrd läkare som inte ens har allmänläkarkompetens. Läkarens agerande gör mig så svårt missnöjd att jag omgående kontaktar verksamhetschefen, som utlovar hjälp åt min sak, men som hon sedan aldrig infriar, trots sin skyldighet - även i det juridiska - att så göra.

Nästa steg är att jag sista veckan i februari tar mig till en tandläkare vid Folktandvården i Danvikstull, efter många års tandvårdsrädsla. Tillkommandes är att jag fått en svullnad vid kindbenet, som sämst kunde/kan vara av cancertyp. Alternativet är att svullnaden är förklarbar med en tandinfektion. Röntgen tas, men jag får så motsägelsefulla svar att jag begär en akutremiss till Folktandvårdens specialiströntgen vid Eastmaninstitutet. Remiss skrivs också, med bl a önskemål om skyndsam kallelse till mig från Eastmans sida.

Men inget annat händer än att Eastman nöjer sig med att bara yttra sig över tandläkarens röntgen. Trots att remissen tydligt visar att tandläkaren behöver Eastmans utredning för sitt eget ställningstagande. Så kommer i detta inget nytt. Sedan dess har jag upprepade gånger försökt få kontakt med landstinget för svar på de särskilda frågor jag har, bl a till Eastman. Jag hänvisar i mitt skrivna till Förvaltningslagen 4 §, som är bra när den sas ska garantera att man får svar från det offentliga. Först vänder jag mig till tandläkaren, sen till tandläkarens verksamhetschef. Men utan svar på det jag särskilt frågat efter. Där tandläkaren till sist går så långt att han tom vägrar förklara för mig Eastmans svar.

I det här läget gör jag som spårhunden, jag följer spåren vidare i de offentliga korridorerna och finner att min sak hamnat direkt under SLL:s ledning och då närmast hos den ansvarige landstingsdirektören Mona Boström, med sin jurist Anette Book. Som svar på mitt skrivna får jag den 8.4 löfte från Mona, där hon säger att det är klart att jag ska få svar på mina frågor och att hon kontaktat Folktandvårdens ledning, med uppmaningen att man därifrån ska kontakta mig omgående. Resultat; inget händer.

Vilket gör att jag fortsätter skriva till Mona och hennes jurist. Men nu har mina frågor blivit så vassa, att ledningen börjar se mig som obekväm, med resultatet att jag till sist inte ens får svar, trots min rätt till och trots att jag i mitt sista till Mona, uppmanat henne att utreda det som varit. Till slut blir jag så pressad av situationen att jag ställer Mona med sin jurist mot väggen.

Och klargör mycket tydligt kopplingen mellan uteblivet svar enligt FL 4 § och Brottsbalkens Kap 20 och uppger att om dom nu inte svarar mig, som jag begär, begår dom och som i mitt fall grovt tjänstefel. Resultat; fortfarande inget svar. Vilket innebär med sin dumhet, att dom s a s skrivit under på dessa sina egna begångna tjänstefel. Till slut, när jag är nära att ge upp, kommer till sist ett mail från Mona, med vars innehåll inget förändrar, dels i sig är felaktigt. Varför jag har tillbakavisat detta.

Så här kan det alltså som kortast gå till när myndigheten får - tillåts, utan insyn - skena lite hur som bakom kulisserna, med bl a påvisbara tjänstefel hela vägen i min sak. Och jag frågar mig bara; hur är detta möjligt och vart är vi på väg?! Du och jag; individen blir allt mindre i dessa våra olika samhällssystem. Hur jag ska/kan gå vidare med min sak får bli en fråga för det nära kommande.