Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 27, 4 juli 2008

Skattesystemet gör pensionärer fattiga

e olika pensionärsorganisationerna driver i dagarna en gemensam kampanj för lika skatt för lika inkomst, oavsett om det handlar om lön eller pension. Det är oklart om svaret från alliansens sida är den sänkning av skatten med 200 SEK i månaden, för dem med de lägsta pensionerna, vilket i partiledardebatten den 11 juni det utlovades komma förslag om i höstens budget. För de pensionärer som trots ett helt livs arbete, men kanske i låglöneyrken eller som deltidsarbetande småbarnsföräldrar och så vidare, inte skrapat ihop tillräckligt med pensionspoäng för att få ihop en pension ens till livets yttersta nödtorft, finns garantipensionen. Av landets 1,6 miljoner ålderspensionärer är hälften - åttahundratusen - beroende av denna garantipension och av dessa är 80 procent kvinnor, vilket väl knappast borde förvåna någon.

Garantipensionen är i dag cirka 7250 kronor och på detta belopp dras cirka 2500 kronor i skatt, vilket ger 4750 kronor kvar efter skatt. Enligt EU:s (Observera att Sverige är medlem där sedan 1995!) sätt att beräkna "fattigdomsstrecket" så ligger det vid halva genomsnittsinkomsten i ett medlemsland, vilket för Sveriges del innebär cirka 12000 kronor i månaden. Många svenskar, inte minst pensionärer, hamnar således under EU:s fattigdomsstreck, inte särskilt smickrande för ett land med en till leda upprepad slogan som säger att: "Sverige är ett rikt land".

Pensionärsorganisationerna fokuserar nu i sin gemensamma kampanj på att pensionärerna ska få samma skattelättnader som alliansen tidigare gett till löntagare, vilket ger större lättnader ju högre inkomsten (pensionen) är, enligt känt manér. Det verkar inte ha fallit dem in att som första prioritet istället kampanja för att lätta på beskattningen för det stora antal pensionärer, merparten kvinnor, som ligger under EU:s fattigdomsstreck? Har de gått på eller spelar de med i samma trick som staten och "bondeorganisationen" i symbios vilseledde bönderna med för tio år sedan?

Trots "alla bidrag som bönderna får från EU", så fortsatte bönderna att gnälla om dålig lönsamhet och det tillsattes en utredning för att överbevisa dem om hur bra svenska bönder hade fått det efter EU-medlemskapet, i jämförelse med våra närmaste grannar i EU.

Resultatet kom hösten 1997 och presenterades som driftsöverskott (att betala brukarens lön och ränta på eget kapital investerat i gården) per hektar - före skatt. För Danmark blev det 3900 svenska kronor per hektar, för Finland 4600 och för Sverige 980 kronor - inklusive "alla bidrag som bönderna får från EU"! Med då en genomsnittsareal på cirka 30 hektar för en svensk gård (något mindre i Finland och något större i Danmark) gav växtodling och djurhållning ett sammanlagt årligt driftsöverskott, på en svensk genomsnittsgård, på cirka 30000 kronor - före skatt!

Skatterna på diesel, konstgödsel och bekämpningsmedel var några hundralappar högre i Sverige. Det var alltså inte där problemet låg. Men det var det bondeorganisationen fokuserade på och döpte till Ryggsäcken - med stort R. Våra politiker tog tacksamt emot den passningen och båda slapp därmed både att skämmas och att gå till botten med det verkliga problemet.

På liknande sätt driver nu pensionärsorganisationerna sin ryggsäckskampanj med fokus på den lättnad i skatt som löntagarna fått. Varför inte istället koncentrera sig på det verkligt stora problemet, beskattningen av de sämst ställda pensionärerna, med pensioner under EU:s fattigdomsstreck?

I Frankrike betalar pensionärer ingen skatt alls på pensioner under 1250 euro - cirka 11700 svenska kronor i månaden (EU:s fattigdomsstreck). Inte bara svenska bönder är medlemmar i EU, på lika villkor, som det brukar heta, utan också pensionärerna. Inte borde valet för svenska fattigpensionärer behöva stå mellan att flytta till Frankrike eller leva kvar i Sverige, och med vår "inkomstbortfallsprincip" hamna under existensminimum?

Hans Röös