Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 30 maj 2008

Jordbruket ska storleksrationalisera - eller dö

en 20 maj rapporterade SVT:s Aktuellt om Naturvårdsverkets (NV) delrapport om hur Sverige ska uppnå sitt beting i Baltic Sea Action Plan (BSAP). Där det övergripande målet för staterna kring Östersjön är minskad övergödning ner till 1950-talsnivå. Att Östersjön i dag "är ett hav där botten dör, fiskar försvinner och algerna blommar " är ingen okunnig om, men vad vill då NV att vi ska göra åt det? Och hur kunde det gå så illa?

Tidigare har det funnits mycket att förbättra i reningsverk och industri, men där finns inte mycket kvar att hämta, och nu går vi på "det som läcker mest och det är i huvudsak jordbruket", säger NV. Men med de åtgärder som man hittills är överens om, att odla mer fånggrödor, plöja mindre, anlägga våtmarker där det i dag är åkermark och ytterligare en mängd åtgärder, nås inte mer än hälften av det beting man förbundit sig i BSAP.

Jordbruksverket (SJV) har bidragit med underlag för rapporten och ger drastiska exempel på vad som skulle fordras för att klara åtagandet. Att exempelvis tiofaldiga skatten på konstgödsel skulle minska kväveläckaget med 4500 ton, där betinget är 10300 ton. En sådan åtgärd skulle emellertid slå ut hela den svenska brödsädesodlingen. Ett annat exempel på åtgärd för att nå målet vore att lägga all åkerjord i södra och mellersta Sverige i träda, vilket skulle ge en minskning av läckaget med 8 500 ton.

Fokuseringen på orsaken till Östersjöns tillstånd ser ut att ligga på kväveutsläppen. När det gäller kvävet från reningsverken har det nästan halverats sedan 1995, men den minskningen ser inte ut att ha minskat algblomningen. Jordbruket ligger kvar på ungefär samma utsläppsnivå av kväve som 1995, trots stora investeringar i gödselvårdsanläggningar och ökade krav på hantering.

Varken reningsverken eller någon annan utsläppskälla har åstadkommit någon stor minskning av fosforutsläppen till Östersjön. Och är inte den frågan värd att ställa, varför det fokuseras på kvävet som den stora boven och inte på fosforn? Kväve har de kvävefixerande "algblommorna" obegränsad tillgång till att hämta ur luften.

Så här skriver till exempel fil. dr. och docenten i marin botanik Johan Söderström i uppsatsen Bonden och kvävet: "Östersjön var i mitten av 1900-talet ett extremt näringsfattigt inlandshav. Det för planktonväxterna i alla vatten begränsande näringsmineralet fosfor fanns i så låga koncentrationer att vattenutbytet via Öresund och Bälten medförde ... en nettotransport av fosfor till Östersjön. Efter 1950 har förhållandena ändrats så att numera cirka 10 gånger så mycket fosfor istället transporteras ut från Östersjön."¹

Ursprunget till uppfattningen om kvävets avgörande betydelse uppger Söderström vara en amerikansk forskarrapport från 1971, som alltså kom strax före FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Den rapporten, som hävdar kvävet som en avgörande faktor, har Stockholm Water Prize-vinnaren D. Schindler senare visat leder till felaktiga slutsatser, säger Söderström.

Med sedan 1950-talet tiodubblade fosforutsläpp, på i dag cirka 500 ton från Sverige, så handlar BSAP-betinget om 200 tons minskning, ungefär vad enbart jordbrukets utveckling i dag nått upp till av utsläpp, ett nog så betungande beting för att komma tillbaka till en balans på 1950-talsnivå.

Hur kan det vara att jordbruket sedan 1950-talet utvecklats till denna miljömarodör? Med den på 1950-talet, historiskt sett, största åkerarealen någonsin, inklusive en stor andel mulljordar, där den andel som inte planterats igen utpekas, av Krav, som en klimatbov jämförbar med regnskogsavverkning. Och på 1950-talet med cirka 270 000 mjölkgårdar och nästan två miljoner mjölkor, mot i dag cirka 7 000 mjölkgårdar och med bara en femtedel av antalet mjölkkor, men där denna kospillra ändå beskrivs som ett av dagens stora miljöhot.

Allt förändrades med den billiga oljan. Jordbruket frikopplades från de platsbundna och naturgivna förutsättningar det varit beroende av sedan det kom till Skandinavien för sextusen år sedan. Kon har hela tiden varit och var fram till 1950-talet den viktigaste förutsättningen för dess långsiktiga hållbarhet. Men efter kriget började vi betrakta jordbruket som en industri bland andra industrier - "det är ingenting särskilt med jordbruket". Det togs politiska beslut om att lämna mångfalden och att koncentrera djurhållningen till vissa, efterhand allt större gårdar, allt längre söder ut och allt närmare kusten - "i Sverige ska vi ha animaliefabriker", sa jordbruksministern då. Spannmålsodlingen blev monokulturer på allt större gårdar, allt längre söderut och allt närmare kusten - "storleksrationalisera eller dö, det är tidens melodi", sa Lantbruksstyrelsens GD.

Politiken föste bönderna framför sig och i dag har vi facit av vad den politiken lett till. EU-kommissionen föreslog härom dagen, i CAP:s hälsokontroll, att skära ned gårdsstöden för alla bönder i EU. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson ville bara skära ner stöden för de små, inte för de stora - "storleksrationalisera eller dö, ..". Från 1950-talet och framåt tillförde man mer och mer konstgödsel, för att öka skördarna från åkern. I dag föreslår man från politiskt håll att man ska göra om samma konststycke i skogen. Tillföra mer konstgödsel för att öka avkastningen och minska mångfalden för att möjliggöra för en redan överdimensionerad skogsindustri att öka tillväxten.

Är det enda historien kan lära oss - att vi inte tar lärdom?

Hans Röös

1) Johan Söderström, Bonden och kvävet finns att läsa på http://www.nordbruk.org/js.html