Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 16, 18 april 2008
En framtid helt utan avfall
Cradle to cradle - remaking the way we make things W. McDonough & M. Braungart
North Point Press
Sedan något år tillbaka ventileras klimatförändringarna dagligen både i media och man och man emellan. Ingen kan längre undgå att förstå vad saken gäller, det vill säga att vi drastiskt måste minska utsläppen av växthusgaser för att komma tillrätta med effekterna av den globala uppvärmningen.
I bakgrunden av detta allt överskuggande problem pågår en rad andra viktiga diskussioner som också berör vår livsmiljö. Hur får vi bort skadliga kemiska tillsatser och tungmetaller i vår mat och i vår miljö? Hur hanterar vi växande sopberg världen över? Hur kan vi förhindra avskogning och utarmning av jordbruksmark? Bara för att nämna några.
Det är lätt att bli pessimistisk inför framtiden, men det finns lyckligtvis visionärer som ger oss hopp. Två av dem är den amerikanske arkitekten William McDonough och den tyske kemisten Michael Braungart, som tillsammans lanserat konceptet cradle to cradle i boken med samma namn. Lättast förstår man kanske uttrycket om man utgår från dess motsats from cradle to grave - från vaggan till graven. I graven, det vill säga i förbränningsanläggningar och på soptippar eller rent av direkt i naturen, hamnar i dag det mesta av vårt avfall. Enligt cradle-to-cradle-filosofin ska ingenting behöva gå till avfall. "Waste is food". Allt ska in i cykler för ständig cirkulation, precis som i naturens egna förlopp.
Hållbar och hälsosam produktion är en fråga om design. Det förstår vi nu när vi sett vilka konsekvenser den första industriella revolutionen fått på gott och ont. Den var inte designad. Det bara blev så. I botten fanns ingen reflekterad respektfull inställning varken till natur eller människor. Motivet var i grunden ekonomisk tillväxt. I dag vet vi att produktion också måste styras av ekologiska-etiska-sociala motiv.
McDonough och Braungart menar att det nu är dags för en ny designad intelligent industriell revolution som imiterar naturens egna processer. Som förebild tar författarna ett blommande körsbärsträd. Det gläder oss med sin skönhet. När blombladen faller till marken berikar de jorden. Frukten blir till glädje för både människor och djur. Trädet förökar sig genom att fåglar äter bären och sprider kärnorna över vida områden. När trädet gjort sitt och börjar murkna återgår det till jorden i naturliga processer.
McDonough och Braungart skiljer på biologiska och tekniska processer. Om man håller dessa processer åtskilda i slutna cykler (loops) kan man åstadkomma verklig återvinning. Som det nu är blandas olika material med varandra i en produkt och kan inte återvinnas i sina ursprungliga kvaliteter. När vi i dag återvinner en produkt, innebär det ofta att vi får ut material av lägre kvalitet ur processen. Det kallar författarna "downcyc-ling", och det är något vi inte borde nöja oss med. Vi kan till och med förbättra kvaliteten i en återvinningsprocess, så kallad "upcycling".
Naturligtvis är vägen lång till en framtid helt utan avfall. McDonough och Braungart visar emellertid en rad exempel på produktion enligt cradle-to-cradle-principen. Ett är produktionen av sportskor, som ger upphov till berg av utslitna skor. Med en annorlunda design kan allt tas tillvara och ingå i en ny produktion. Företaget Nike har påbörjat en lyckosam provproduktion enligt cradle-to-cradle-principen. Uttjänta skor samlas in i anslutning till större skobutiker. Skorna demonteras med några grepp i sina beståndsdelar och gammal sko blir ny.
Ett annat exempel kommer från bilindustrin. The Ford Company har renoverat sin gamla fabrik The Rouge Center helt enligt ekologiska principer med ljus och behaglig innemiljö, gröna tak, tillvaratagande av regn- och avloppsvatten och med lekområden för barnen i fabrikens närhet. Och man experimenterar med en bilmodell som likaledes ska gå att montera ned i sina beståndsdelar för återbruk.
Ett tredje exempel kommer från textilindustrin. För textilföretaget Rohner i Schweiz blev berget av textilavfall ett allt större problem. Myndigheterna tillät inte att avfallet brändes på grund av giftiga färgämnen. Med kemisten Braungarts hjälp lyckades man ta fram en cradle-to-cradle-produkt som helt kunde återanvändas.
McDonough har fått många erbjudanden att designa stora ekologiska byggnadskomplex enligt cradle-to-cradleprincipen, både i USA och i andra delar av världen. Bland annat har Kina visat stort intresse. Kina behöver bygga ofantligt mycket bostäder för att kunna ta emot mängden landsortsbor som söker sig till de stora städerna. Att bygga med tegel skulle innebära att stora arealer åkerjord skalades av, och det skulle dessutom förorsaka stora utsläpp vid bränningen av teglet. Av de kinesiska myndigheterna fick McDonough uppdraget att dels ta fram ett lämpligt byggnadsmaterial, dels designa sex cradle-to-cradle-cities. Förhoppningsvis är det början på en glädjande utveckling.
I utvecklade industrisamhällen har man angripit avfallsproblemet på olika sätt, bland annat genom sortering, förbränning samt återvinning av värdefulla material. I cradle-to-cradle-filosofin är detta att nöja sig med "less bad". Det är kanske vad vi måste göra för stunden, men på lång sikt framstår den renodlade cradle-to-cradle-principen som en långt mer önskvärd lösning. I dag har vi olika märkningar av produkter som FairTrade, Krav och andra ekologiska märkningar. Snart får vi klimatmärkning. Är det inte också dags för en cradle-to-cradle-märkning?