Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 30 januari 2009
Norska motståndskvinnor 1940-1945
Utan kvinnorna hade det inte gått. Norge-Sverige 1940-1945
Göran von Knorring
Svenskt/Norskt Kulturcenter
Om flyktingtransporter, insamling och distribution av information och mycket mer kan man läsa i Göran von Knorrings digra bok. Till alla kapitel finns förteckningar över otryckta och tryckta källor. Bland annat förtecknas böcker skrivna av norska kvinnor och män som var med och gjorde jobbet i Norge, Sverige och Tyskland, inklusive överlevande från koncentrationslägren.
20000 norska kvinnor tog sig över till Sverige mellan 1940 och 1945. Många var tvungna för att undgå Gestapo och dess norska hantlangare. I februari 1943 införde nazistregimen en lag om allmän arbetstjänst i det ockuperade landet. För att undgå detta tvångsarbete gick många över till Sverige.
Officiellt tog sig två procent av Norges befolkning över till Sverige under kriget, det vill säga 60000 personer. Det faktiska antalet bedöms ha varit ändå högre. Man kan förstå att den relativa närheten till Sverige var viktig för många norrmän då man betänker att mellan 8000 och 9000 civila norska män och kvinnor förts till koncentrationsläger i Tyskland förutom alla dem som satt internerade i Norge. I Tyskland satt också 1100 norska officerare som krigsfångar. Halva Norges judiska befolkning - de som inte hunnit undkomma till Sverige - fraktades till förintelseläger i Tyskland. Av dem återvände endast ett litet antal överlevande.
Anhopningen av norrmän i Sverige och norska fångar i tyskkontrollerade länder i Mellaneuropa innebar arbetsuppgifter som till stor del utfördes av flyktingarna själva. Sjukvård, förplägnad och administration inom flyktingförläggningar och annan norsk infrastruktur i Sverige gav stora mängder arbetsuppgifter för de norska kvinnorna. En del arbetade för olika kommittéer med uppdrag från Norges regering i London eller den norska legationen i Stockholm.
Man hanterade omfattande informationsmängder av betydelse för regeringen, Hjemmefrontens ledelse i Oslo och för det organiserade arbete som bedrevs under jorden av norrmän både hemma och utomlands. Man ansträngde sig för att nå fram med hjälp till de fängslade i Tyskland. I närheten av Berlin verkade en grupp norska "civilinternerade" som hade en viss rörelsefrihet inom Tyskland. De hade en nyckelroll för att samla data om de fängslade. Det var möjligt att via Röda Korset sända matpaket till fångar i koncentrationslägren, under förutsättning att man hade exakta adressuppgifter till den enskilda fången.
Med hjälp av Berlingruppen och en engagerad norrman i Röda Korsets högkvarter i Genève sammanställdes en förteckning över alla norrmän i tysk fångenskap. Tack vare denna kunde Bernadotte-aktionen med de vita bussarna även leta fram fångar som SS ansträngt sig för att förinta i undangömda Nacht und Nebel-läger under de veckor aktionen hade på sig våren 1945. De flesta som då ännu var vid liv kunde lokaliseras och hämtas hem. Mottagandet av hemförda norska män och kvinnor från de tyska lägren skedde till stor del vid Ramlösa i Helsingborg. I den organisationen arbetade många norska kvinnor.
En av de svåraste uppgifterna som beskrivs i boken var transporten av en sjukvårdsbas som byggts upp i svenska Karesuando till det nedbrända Kautokeino. Tyskarna utrymde östra Finnmark under vinterperioden 1944-45, tvångsevakuerade befolkningen och brände i princip all bebyggelse. Några hade undgått evakueringen genom att gömma sig i ödemarken. Till deras hjälp skulle undsättning fram.
Lastbilar gick så långt man kunde köra. Sedan var det hästtransport och vandring på skidor som gällde. Några norska läkare och sjuksköterskor som arbetat bland sina landsmän på de olika förläggningarna i Sverige blev luftlandsatta vid Karasjok, så att sjukvård skulle kunna etableras där inga vägar var farbara. Läkarstationer fick upprättas i tält och vad rester som fanns av byggnader.
Man kan tycka att denna dokumentation kommer sent. Många av bokens norska kvinnor - och deras svenska kontakter - har gått ur tiden. Men det är uppenbart att det finns ett stort behov inom den krigsdrabbade generationens barnbarn och barnbarnsbarn att få veta vad som hände. Det framgår att detta motståndsarbete under lång tid glömts bort och hamnat i skuggan på grund av slentrian. Nu finns kvinnornas kamp för Norges frihet och mot diktatur och förtryck samlat synliggjord på svenska.
I bokens förord, skrivet av styrelederen för Kvinners Frivillige Beredskap, får författaren beröm för att han väl tagit vara på resultatet av den norska dokumentationen "Kvinnernes forsvarshistorie" från 1990.
Göran von Knorring är fil mag i etnologi med intresse för militär kulturhistoria. Sedan 1985 har han arbetat som arkivarie/projektledare vid Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. Han har varit redaktör för ett antal böcker och publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar inom främst militär- och företagshistoria. Sedan 1999 är han styrelseledamot i Svensk/Norskt Kulturcenter som bland annat driver Norsk Veteranmuseum i Furudal i Dalarna.