Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 22 februari 2008

Kärnkraft med tusenåriga problem

Har folkpartiet redan gett upp hoppet om framtiden? På annat sätt kan jag inte tolka uttalandet om fler kärnkraftverk. Jag förutsätter nämligen att ansvarig politiker vet att uran är en ändlig resurs, som i bästa fall kommer att räcka några årtionden, och att vi under tiden skapar avfall som i flera årtusenden måste hindras från att läcka ut och förgifta miljön.

Jag utgår också från att man är medveten om den enorma miljöförstöringen i uranbrytningens spår. Det är därför man inte vill ta vara på urantillgångarna i Sverige. Nu kan det mycket väl bli andra länder som kommer att utvinna det svenska uranet, utan att behöva bry sig om ödelagd natur och miljö. Vi har ju sålt ut vår självbestämmanderätt till EU.

För övrigt är det en väl spridd missuppfattning att kärnkraft inte skulle ge några utsläpp av växthusgaser. Hela vägen från uranbrytning, transport, anrikning, liksom vid hantering av avfallet används fossila bränslen. Det jag här beskrivit gäller under optimala förhållanden, utan reaktorhaveri eller annat större utsläpp av radioaktivitet. Men är det någon som på allvar tror, att de två större kärnkraftskatastrofer som hittills inträffat skulle vara de sista? All teknik, hur sofistikerad den än må vara, hanteras ju av människor, med mänskliga fel och brister. Därför är det fel att satsa på en teknik som kräver ofelbarhet.

Ett annat problem är sårbarheten och risken för attentat. All storskalig och högteknologisk verksamhet är givna mål för eventuella terrorister, just därför att verkningarna blir så omfattande. Vill man slå ut en konkurrerande nation på den globala marknaden räcker det med att slå ut energiförsörjningen. För övrigt, vad ska vi göra med all energi när råvarorna är slut? Nu används en stor del av energin till att omvandla råvaror till avfall och sopor. Även med högsta tänkbara återvinning finns en bortre gräns, där råvaror kommer att sina och bli alltför dyra att utvinna. Närmast gäller det oljan, vilket förklarar USA:s agerande. I takt med att alltmer jordbruksmark används för energigrödor kommer bristen på mat och rent vatten att leda till nya konflikter på den internationella marknaden. Här är bäddat för storgräl på högsta nivå, där inget kan uteslutas.

För den, som trots växthuseffekt och andra hot, ändå tror och hoppas på en framtid, framstår nödvändigheten till systemförändring som den enda framkomliga vägen. Vi måste överge vår blinda tro på storskaliga lösningar och gränsöverskridande handel, för att istället se till varje regions potentiella försörjningskapacitet. Konkurrens måste ersättas av samarbete för allas bästa. I en konkurrenssituation finns alltid förlorare, som frestas till revansch, medan samarbete gagnar alla parter.

Säkert finner marknadsliberaler och likasinnade mitt resonemang enfaldigt, styrt av önsketänkande. Då vill jag fråga hur ni tänker hantera följande komplexa problem; växthuseffekten med stigande havsyta och därmed mindre odlingsbar mark, en växande världsbefolkning som måste få plats och försörjning på en allt mindre yta, den rika världens krav på fortsatt ökad konsumtion, jämsides med krympande råvarutillgångar, anrikning av miljögifter i jord och grundvatten och därtill svårare att överblicka och styra stora komplexa system, där ingen enskild kan ställas till ansvar.

Erik Dammann, han som skrev boken "Framtiden i våra händer" är också upphovsman till en rörelse "Forum för systemdebatt". Liksom folkrörelsen Framtiden i våra händer började den i Norge, men finns nu också i vårt land. Jag tror på människors goda vilja, men ser också att många förblindas av makt och girighet, frestade av systemets möjligheter till politisk/ekonomisk karriär.

En ifrågasättande systemdebatt är därför lika nödvändig som frågor om miljön. Båda hänger samman och kräver en helhetssyn. Alla genomgripande förändringar måste komma underifrån och ha folkrörelseförankring som garant för en demokratisk utveckling. Det är i ljuset av detta som vi måste se och bedöma vårt framtida energibehov.