Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 15 februari 2008
Samhällskritik i serieform
Sparkar mot tvåsamheten
Einsteins fru
Liv Strömquist
Ordfront/Galago
I sitt andra seriealbum under eget namn tar Liv Strömquist vid där hon slutade i sin debut "Hundra procent fett", som kom härom året och blev en sådan succé att den även gavs ut som pocket. Det blir ett slags extra allt: Alla hennes favorithatobjekt, som vetenskapsmän som aldrig hade blivit något utan starka kvinnor vid sina sidor, rasister, borgerliga politiker, religiösa och kärnfamiljsförespråkare, får sin beskärda del.
Ingen kommer undan, inte ens en nationalskald som Cornelis Vreeswijk, eller påven. Vi får läsa historien om den gången när Cornelis fick med sig två transvestiter hem i tron att dessa var kvinnor. När han upptäckte hur det låg till misshandlade han dem och jagade dem ut ur lägenheten med en yxa. Av detta blev sedan låten "Balladen om hurusom Don Quixote gick på en blåsning".
Liv Strömqvist skildrar vår moderna historia och samtiden ur ett genusperspektiv. Hennes måltavlor är kärleksmyten och tvåsamheten, men också föreställningar om djuren, invandrarna och kristna.
Framför allt är detta seriealbum en hyllning till de kvinnor som alltid fått stå i bakgrunden. Kvinnor som var begåvade och starka men som inte fick fortsätta vara det, eftersom deras kreativitet och självkänsla förtrycktes och stympades.
Till exempel i en tv-programs-parodi med titeln "Historiens mest provocerande pojkvänner". Här får vi möta Karl Marx, som förutom att inte ange sin fru Jenny som medförfattare till sitt manifest, gör sin tjänsteflicka med barn. Vi får möta Picasso, som omger sig med yngre kvinnor som han kallar "musor", och som han behöver för att leva ut sina sexuella lustar med.
Vinnaren av priset som historiens mest provocerande pojkvän är Albert Einstein, som tog åt sig hela äran för den forskning han bedrev tillsammans med sin första fru, Mileva Maric. Bland annat kom de fram till relativitetsteorin tillsammans. Sedan dumpade han henne och deras två barn för att kunna ge sig ut i världen, och skördade hela äran.
Ett gediget researcharbete ligger till grunden för seriealbumet. Liv Strömquist har bland annat grävt fram en bortglömd feministpionjär som Voltairine de Cleyre.
Vissa av kvinnoporträtten är djupt tragiska. Som den om Priscilla Presley, tagen ur Priscillas egen självbiografi. Elvis träffade henne redan när hon var 14 år. 16 år gammal flyttade hon in på hans Graceland, och från den dagen höll Elvis på att forma henne till sin idealhustru.
Boken är inte objektiv, utan synnerligen subjektiv. Till och med för undertecknad, som anser sig vara feminist och "politiskt korrekt", blir läsningen ibland en ansträngd och omtumlande, men dock rolig, upplevelse.
Förra året gav hon sig, tillsammans med Jan Bielecki, på det känsliga ämnet kvinnlig sexualitet. Resultatet blev "Drift", en erotisk novell om kvinnlig frigörelse, illustrerad i 1950-talsnostalgisk stil.
Liv Strömquist är i dag en av Sveriges mest etablerade serietecknare. Man kan höra henne i P3:s Pang Prego och hon har medverkat i bland annat Aftonbladet, Galago, Ordfront Magasin, Handelsnytt och DN På stan.
Fem snabba med Liv Strömquist
Hur går du tillväga? Har du hela storyn klar för dig när du börjar rita, eller utvecklas den under resans gång?
Ja, jag skriver först ett textmanus, som jag arbetar igenom rätt noga, sedan gör jag bildskisser, men jag är mindre noga med bilderna än texten. Ofta ritar jag bilderna direkt med tusch utan att skissa.
Vad inspireras du av?
Mina vänner framförallt. Sedan tv, tidningar, litteratur och politisk teori.
Har du några förebilder (inte nödvändigtvis serietecknare)?
Jag har inga direkta förebilder, men det finns många jag inspireras och intresserar mig för, till exempel Tove Jansson, Suzanne Brögger, Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen, konstnären Valie Export med flera.
Attitydmässigt kan jag inspireras mycket av musik, till exempel punkscenen eller vissa delar av hiphopen som exempelvis bandet Dead Prez. Rent politiskt inspireras jag av det anarkistiska tankearvet.
Jag tycker de flesta av dina serier är rätt dystra. Det finns inte mycket hopp?
För mig framstår mina serier inte alls som dystra, jag tycker det finns väldigt mycket hopp i dem. Jag tycker jag ser mycket hopp i samhället också, kanske inte på ett styrande plan men bland människor omkring mig.
Hur stor kan seriegenren bli i Sverige?
Ingen aning! Men mycket större än nu i alla fall, det kan man ju se på länder som Frankrike eller Japan där seriekulturen är en stor del av samhället.