Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 15 februari 2008

Gränsvärde och ansvar. Kan man lita på det?

Jag har länge trott att vi i Sverige är privilegierade genom att vi har en organisation som vakar över att vi inte skall bli utsatta för någonting som påverkar vår hälsa negativt. Denna uppfattning har jag tyvärr haft anledning att ändra på allt eftersom åren gått. Efter hand har jag emellertid märkt en förändring som kanske kan bero på att antalet gifter som på ett eller annat sätt kommer ut i naturen, och det är inte längre helt säkert att vi i besvärliga situationer har samhällets stöd. Det kommer fler och fler mystiska sjukdomar och de som drabbas blir ofta ifrågasatta av myndigheterna. Och lika utbildade experter kan inte komma överens om "det är vitt eller svart", och ofta är det då ekonomin som bestämmer samhällets åtgärder.

Det pratas mycket om ett gränsvärde, som skulle garantera att doser under gränsvärdet är ofarliga för hälsan. Jag har faktiskt trott på detta och att det skulle finnas en vetenskaplig bevisning bakom, men jag är nu mer övertygad om att värdet är ett antagande och inte har någon vetenskaplig grund.

Det som gav mitt förtroende för myndigheten en rejäl knäck var ett program i TV om "kvicksilverjänterne" i Norge. Debatten om amalgamets eventuella påverkan på hälsan har pågått länge, men speciellt under de sista 25 åren, med massor av utredningar och med stora delar av Sveriges expertis inblandade. Sista utredningen blev ett stort bokverk på cirka 500 sidor. Försvararna av amalgamet har haft många invändningar, som raserats efter hand och i nuläget återstod endast "en fullständig vetenskaplig bevisning" och det ovan nämnda "gränsvärdet". En sak som man var överens om var att kvicksilver är farligt för hälsan, men inte då det gällde i samband med amalgam. Just detta tycks vara det enda undantaget. Hur som helst så har amalgamets försvarare hävdat att ingen har blivit utsatt för doser som ligger över gränsvärdet, som enligt WHO skulle vara 20 mikrogram per kubikmeter luft. För "säkerhets" skull höjde man i Sverige detta till 50.

Programmet i TV hade nu, för att få ett bevis på detta gränsvärde, anordnat en rekonstruktion av hur det verkligen gick till då tandsköterskorna, vid varje plombering, tillredde amalgamet. Efter att ha sett programmet, kan jag med ålderns rätt garantera att rekonstruktionen var helt realistisk. Flera gånger om dagen utförde sköterskorna detta moment för att få patienternas tänder lagade. Experimentet påbörjades för säkerhets skull i ett dragskåp och med modern skyddsutrustning. Redan när materialet "frilades" rök WHO:s rekommendation. Arbetet bestod av 3 moment. Först fick man värma upp massan i en degel tills kvicksilvret pärlade sig. I detta läge frågade den som hade sköterskans roll hur mycket värdet var, och den neutrale personen vid mätinstrumentet svarade, att det inte gick att se, då instrumentet endast var graderat till 1 000. Där rök även det svenska gränsvärdet med besked. Nu fick man avbryta försöket, trots att det återstod 2 moment, att röra ihop massan i en mortel och slutligen att knåda blandningen i handen, två moment som säkerligen skulle flyttat "visaren" till ännu ett toppläge. Med hänsyn till hur resten av tillverkningen skulle ha gått till, är det inte helt orealistiskt att man skulle överstiga 2 000, en bra bit över de värden som satts som gräns. Nu trodde man ju att den närvarande representanten från arbetsmiljöverket skulle säga: Okej, det här hade vi ingen aning om, men om sköterskorna blivit utsatta för detta, så skulle det ju vara helt otroligt att någon inte blivit sjuk. Men hör och häpna. Han svarar: Vi gör inte så nu för tiden. Nä, tacka fasen för det. Naturligtvis är det glädjande för dagens sköterskor att de inte behöver bli utsatta för lika stora risker, men det hjälper inte de, som på grund av sitt arbete blivit sjuka och numera hånas och vägras medicinsk hjälp, då deras sjukdom enligt myndigheten inte finns.

År 2000 utgav Svenska Tandläkarförbundet i samverkan med Svensk Dentalhandel, DENT MR, ett uppslagsverk för en trygg användning av amalgam. Där kan man bland annat läsa om giftighet, dödskalle, farligt vid inandning och att det kan ansamlas i kroppen och ge skador. När tandsköterskorna utförde sitt arbete, fanns ingen skyddsutrustning och inga instruktioner, men ändå menar tydligen arbetsmiljöverkets representant att detta är inget att ta hänsyn till. Vart tog ansvaret vägen?

I AFS 1989:7 finns ett annat värde, som säger att dosen, vid urborrning av amalgam kan uppgå till 200 mikrogram per kubikmeter luft, om man inte använder högvolymsug. Man varnar för risker vid inandning. Nu gäller detta förstås för personalen, men nog tycker man väl att det låter lite konstigt att placera detta material, klassat som ett av världens starkaste nervgift, i patientens så kallade luftintag.

Nu kan man fråga sig om det verkligen skall få gå till så? Om vi skattebetalare finansierar vissa tjänster för att vi skall känna oss trygga, så vill vi väl i rimlighetens namn förvänta oss att få hjälp, då något går snett, men här har man hela tiden förnekat verkligheten och när den uppdagas fortsätter man att leka struts.

Om nu amalgamet är så ofarligt, varför inte då samla allt kvicksilver och omvandla det till amalgam. Även om man inte placerar det i våra munnar, så skulle vi ju kunna ha en trygg förvaring även ovanför jord.

Det tog lite tid att samla fakta, men efter att ha satt mig in i problemet är jag övertygad om att oenigheten inte har med vetenskap att göra, utan det verkar mest vara prestige och då undrar jag:

Har vi råd med detta, nu då så mycket talar för att vår miljö är på väg in i en allt snabbare negativ riktning.