Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 50, 14 december 2007

Lissabonfördraget:

EU fortsätter exploatera Afrika

Lissabonfördraget som EU:s statschefer skrev på i veckan ger EU ökad makt över handelspolitiken. Samtidigt pågår förhandlingarna med Afrika om nya handelsavtal. Kritiker menar att avtalen hotar de afrikanska ländernas självständighet.

När sammanlagt 67 stats- och regeringschefer från Europa och Afrika samlades till toppmöte den gångna helgen i Lissabon handlade rapportering i massmedia mest om Zimbabwes president Robert Mugabes närvaro och den brittiske premiärministern Gordon Browns frånvaro.

Men bakom de stängda dörrarna var det åtta frågor som togs upp på toppmötet, och en av dem var de ekonomiska relationerna mellan EU och Afrika där huvudproblemet är svårigheterna att enas om nya så kallade ekonomiska partnerskapsavtal. Förhandlingarna har pågått i över fem år och många afrikanska regeringar har klagat över att EU i dessa förhandlingar pressat de afrikanska länderna att öppna sina ekonomier på ett vis som riskerar att drabba fattiga jordbrukare, småföretagare och spirande industriföretag.

EU är en tullunion och gemensamma tullar betyder också en gemensam handelspolitik. Unionen som helhet driver frågor om utrikeshandel och sluter handelsavtal med omvärlden. Frågorna avgörs i huvudsak med kvalificerad majoritet. Handelspolitiken omfattar tullar, tull- och handelsavtal, import- och exportregleringar, samt antidumpnings- och subventionsåtgärder.

Protektionism

EU är i dag, vid sidan av USA, den viktigaste aktören i den globala handelspolitiken. EU är, som alla andra stormakter, radikal frihandelsivrare när det gäller den egna exporten, men mindre övertygad när det gäller importen.

För att skydda den egna industrin och jordbruket höjer man tullarna och inför importkvoter och andra handelshinder. De importerade varorna blir dyrare, samtidigt som efterfrågan styrs över till den inhemska industrins produkter. Detta kallas protektionism.

De rika länderna, inte minst EU, subventionerar dessutom sina bönders export av osålda varor till andra kontinenter. Denna prisdumpning hindrar u-länder från att bygga upp en egen jordbrukssektor som klarar sig på världsmarknaden.

EU är medlem i världshandelorganisationen WTO både genom EU och genom de 27 medlemsländerna. I de flesta frågor i WTO är det kommissionen som för både EU:s och de 27 medlemsländernas talan. De enskilda medlemsländerna får inte teckna egna handelsavtal med resten av världen. Istället är det kommissionen som för medlemsländernas talan i förhandlingar om nya handelsavtal med USA, Japan, Östeuropa och andra länder. Men formellt är det ändå medlemsländerna som sluter avtalen.

EU:s gamla kolonier

Reglerna för den internationella handeln har till stor del bestämts inom ramen för WTO. De senaste åren har förhandlingarna gått i stå och allt fler avtal sluts mellan länder, eller mellan regioner istället och EU har varit en av de mer aktiva aktörerna i detta.

Som ett led i den utvecklingen har EU tagit fram en handelsstrategi. Inom ramen för den strategin och till följd av att WTO underkänt de tidigare handelsavtalen som EU hade främst med sina forna kolonier beslutade man att nya avtal ska träda i kraft till årsskiftet.

Sedan länge har EU:s gamla kolonier i AVS-länderna - Afrika, Karibien och Stilla havet - varit särskilt gynnade när det gäller att sälja varor till EU. De flesta varor är tullfria, medan tullar fortfarande finns på europeiska varor som säljs till AVS-länderna. Det som nu förhandlas är så kallade ekonomiska partnerskapsavtal (EPA).

EU är Afrikas största handelspartner. EU importerar mer än unionen exporterar, utom i förhållande till Sydafrika. (EU:s handelsunderskott 2006 var 35 miljarder euro.)

EU:s export till Afrika 2006 bestod främst av mobiltelefoner, maskiner, läkemedel och fordon. Importen från Afrika dominerades av olja och gas, diamanter och kakaobönor.

Kinas intresse ökar

Förhandlingarna om EPA har pågått i över fem år och de gäller inte bara Afrika utan också andra tidigare europeiska kolonier i Västindien och Stillahavsområdet. Hela AVS-gruppen består av 78 länder, varav 48 i Afrika.

Toppmötet i Lissabon var det första på sju år mellan EU:s och Afrikas ledare. Från EU-håll talas det nu om att bygga ett "strategiskt partnerskap" med Afrika. En ambition som växt sig starkare när Kina har börjat flåsa EU i nacken som investerare i Afrika i sin jakt efter energi och mineraler. EU är fortfarande Afrikas största handelspartner, men Kina har kommit starkt på senare tid och dessutom haft flera toppmöten med Afrika under 2000-talet.

Det finns ekonomiska vinster att skörda i Afrika. För även om fattigdomen i Afrika är utbredd, 400 miljoner lever i extrem fattigdom, så är det på andra sätt en rik kontinent. Här finns tio procent av världens oljereserver och 30 procent av jordens mineraltillgångar. Tillgångar som är mycket eftertraktade inom EU.

EU:s förslag till EPA-avtal har redan kritiserats hårt av flera afrikanska regeringar. Trots försäkran om utvecklingsmålens centrala position har EU i samband med förhandlingar kritiserats för att försämra fattiga länders möjlighet att minska fattigdomen.

Den stora rädslan handlar om att de nya avtalen innebär att förutsättningarna för handeln med EU kommer att försämras och att de afrikanska länderna på sikt måste öppna för konkurrens från EU, vilket kommer medföra att de afrikanska företagen och den inhemska produktionen riskerar att slås ut.

Hotar självständigheten

Flera stora frivilligorganisationer kritiserar den svenska regeringens hållning i EU-förhandlingarna om nya handelsavtal med AVS-länderna.

"Handelsminister Ewa Björling måste börja lyssna på kritiken som kommer från Afrika. Forskare, företag, folkrörelser och fackföreningar där har i stort sett samma uppfattning", säger Maud Johansson, som är enhetschef för globala utvecklingsfrågor på Forum Syd. (Dagens Nyheter, 6 december 2007)

Forum Syd har tillsammans med en rad organisationer, däribland Diakonia och Svenska Naturskyddsföreningen, tagit fram en rapport som presenterades i början av december. I rapporten slås det bland annat fast att det största problemet är att u-länderna måste tacka ja till ett helt paket när de upprättar de nya handelsavtalen. På sikt ska också avtalen medföra tullfrihet för europeiska varor. Avtalen kan komma att slå ut den afrikanska marknaden.

Trots att WTO inte krävt det har EU också vävt in flera handelsrelaterade överenskommelser i de nya avtalen. Bland annat innehåller avtalen konkurrensregleringar. Till exempel ska länderna upprätta avtal om utländska investeringar och offentlig upphandling. Något som de afrikanska parterna är starkt kritiska emot, eftersom det är verktyg som länderna själva vill kunna styra över. De vill kunna ställa egna krav på investeringarna och sätta upp egna regler kring upphandlingar.

Två länder har dragit sig ur förhandlingarna, Sydafrika och Namibia, med hänvisning till att de nya avtalen hotar deras självständighet.

Kritik för egenintresse

Med Lissabonfördraget ökar EU:s makt över handelspolitiken. När EU får mer makt på området minskar utrymmet för medlemsländerna att agera på dessa områden som är avgörande för fattiga länders möjligheter till rättvisa och utveckling.

Internationella avtal om tjänster och service kan också innebära att EU:s medlemsländer påtvingas avregleringar och konkurrens på områden som idag är skyddade och offentligt styrda. EU:s positioner i WTO har ofta kritiserats för att ensidigt gynna de egna intressena och storföretagen.

Attac Sverige konstaterade i ett remissvar på regeringens promemoria om EU-konstitutionen (som när det gäller handelspolitiken var identisk med det aktuella Lissabonfördraget):

"Fördragets krav på en enhetlig handelspolitik hindrar progressivare medlemsländer att agera självständigt inom WTO för globalt rättvisare handelsregler. Detsamma gäller EU-politiken i organisationer som Internationella valutafonden och Världsbanken."

EU:s makt ökar

Med Lissabonfördraget ökar EU:s makt över handelspolitiken till att även gälla immaterialrätten. Det är frågor som handlar om exempelvis patent och varumärken. Det är några av de allra mest omstridda områdena för förhandlingar mellan nord och syd i organisationer som WTO.

Men med Lissabonfördraget blir EU-parlamentet medlagstiftare även när det gäller handelspolitiken. EU-parlamentet har idag inget inflytande över dessa frågor eller möjligheter att blockera. När det gäller handelspolitiska avtal är ministerrådet inte ens skyldigt att konsultera EU-parlamentet. Frågorna ligger hos ministerrådet/kommissionen samt hos respektive lands regering och parlament.

För att göra det lättare för EU att sluta internationella avtal för medlemsländernas räkning blir EU en juridisk person med Lissabonfördraget. Denna rätt gällde tidigare bara frågor som rör den inre marknaden. Nu utökas rätten till alla politikområden, även på det utrikes- och säkerhetspolitiska området.

EU får därmed större möjlighet att agera som en stat i internationella sammanhang. EU-kommissionen ska kunna sitta bakom stängda dörrar och uppfylla storföretagens önskelistor om avskaffade monopol och avregleringar i syd och i nord.

Gösta Torstensson