Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 23 november 2007

Kina och poesin

Ett helt nytt mentalt landskap

J

ag häpnar alltid över hur litet det behövs för att plötsligt känna sig hoppfull. En oktoberförmiddag läser jag ett tunt urval av ny kinesisk poesi och tycker med ens att ett kikhål i den kinesiska muren öppnar sig. Det räcker med några rader om en serveringsflicka på en bar, eller en ilsken folkmassa framför en regeringsbyggnad någonstans i det väldiga Kina. Känslan är märklig: en 50-sidig liten bok, vackert formgiven, står bredvid ett nykapitalistiskt imperium, snart det största världen någonsin har skådat, och det tunna häftet verkar ha någonting ytterst viktigt att säga.

Ibland kan nämligen ett ändrat tonfall skapa ett helt nytt mentalt landskap. I den kinesiska poesi som kommit på senare år märks också ett nytt sätt att tala: det är rakare, det står friare och självständigare från den västliga modernismen och det vill ofta berätta, rakt av, om människor, om det absurda.

Jag minns när jag på 1980-talet läste en betydligt tjockare antologi med kinesisk poesi, där framför allt Bei Dao - i alla fall på den tiden ansedd som en nobelpriskandidat - var en av de centrala poeterna. Där fanns inte det där hoppfulla. Poetgenerationen efter kulturrevolutionen vände sig till västvärldens lyriska former, blev skuggigt symbolisk och helt enkelt rätt tråkig, som en suddig repris på västerländsk modernism. Jag tyckte att Bei Daos dikter egentligen bara förstärkte uppgivenheten inför den brutala övermakten.

Den nya kinesiska poesin däremot går mot berättelsen, säger Li Li, svensk poet och översättare, i antologin jag läst, och detsamma säger Kinakännaren Göran Sommardal i sin introduktion som kalligrafiskt tecknar brotten och kontinuiteten i en poetisk tradition som har ett par tusen år på nacken.

Det är möjligt att den här lilla boken, som heter "En tunga ska växa ut", är lika viktig för att förstå Kina som alla dessa debattböcker och statsvetenskapliga analyser som nu strömmar ut på västvärldens bokhandelsdiskar. Ta den här märkliga dikten om att gifta sig med Coca Cola av poeten Yan Li:

Jag och Coca Cola tog en bild tillsammans

Men mina vänner tyckte inte att vi såg ut som ett förälskat par

De sa att han var för gammal, för mörk och besatt av pengar

fast han i århundraden sålts över jordklotet och var känd

De sa att jag, för kommande generationers skull,

inte fick gifta bort mig med honom enbart för att han var rik

Så började mina tankar snurra

tills jag tappade riktningen i mitt beslut

tills jag förlorade min attraktiva ungdom

och inte längre kunde tävla med andra kvinnor

tills det bara fanns en kall ödslighet kvar i mitt inre

och jag skrek ut mina ekande bekännelser

tills jag, som en isbit som sjunker i colan

inte längre kunde tala om någonting annat än drömmen att

konsumera

Det är poesi som är så rak och konkret, mitt i sin allegori, att den kanske just därför passerar censuren, som förmodligen gör utslag för ideologiska markörer, men missar att någon går spritt språngande naken genom maktgrindarna.

Kina krymper, Kina blir hanterligt. Och jag tror att det är bland det viktigaste de intellektuella måste göra för att tänka klart kring den nya kapitalistiska jätten - röra sig bort från demoniseringarna, och bort från den nästan metafysiska globaliseringstanke, där Kinas tillväxt och modell till slut står för den väg vi alla måste gå. Ungefär så betraktade ju förre folkpartiledaren Lars Leijonborg häromåret Kina i en bok han gav ut. Liberalen Leijonborg såg ingenting av diktaturen. Han såg bara världsanden i gestalt av en kinesisk fabriksdirektör.

Hur kan man då se dynamiskt på Kina? Det faktum att många hundra miljoner asiatiska löntagare med ytterst små lönekrav klivit ut på den kapitalistiska världsarenan har i ett enda slag förskjutit hela den globala maktbalansen från arbete till kapital. När jag träffar arbetare på ABB i Ludvika och frågar varför de inte ställer högre lönekrav nu när deras företag gör rekordvinster svarar de att det räcker med att företagsledningen säger Kina, så lägger de sig.

Men kapitalismen är ju inte statisk, lika litet som Kina är det. Förr eller senare minskar den kinesiska arbetskraftsreserven och högre lönekrav ställs. När jag då och då hamnar på någon halleluja-präglad företagsmässa brukar jag stilla påpeka att vem vet - om 15 år har vi kanske ett kinesiskt LO med hundra miljoner medlemmar. Och då ställs maktbalansen åter om.

Kina är en stabil diktatur. På sätt och vis liknar det vilket ordinärt västland som helst under industrialiseringens barndom, när strejker brutalt slogs ner, radikala tidningar regelmässigt beslagtogs av överheten och allmän rösträtt var en omöjlig tanke. Men så kommer de där nya tonfallen: En servitris på en bar, bortom all ideologi, blir synlig. En bråkig folkmassa kliver ut. Och en författare, poet och till slut en fackföreningsledare berättar en dag rakt upp och ner om hur det står till och plötsligt kan så mycket mer sägas. De tunga gångjärnen glider upp.

En ny tunga växer ut på Kina.

Tidigare i Obs, P1 (7 nov -07)