Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 23 november 2007

USA och en ny dolkstötslegend

Kriget i Irak pågår fortfarande men det går redan att spåra det historiska mönstret i dagens USA. Dolkstötslegenden har tagit fart. Men så länge minsta segerhopp finns hos de styrande kommer mytspridningen att hållas i schack.

Världens starkaste militärmakt går till sofistikerat och överväldigande anfall. De segerrika trupperna skall vara hemma igen till jul. Men kriget fortsätter ett år, två år, tre år, fyra år. Röster höjs för förhandlingar. "Fred utan seger" blir en skrämmande möjlighet, men regeringen är genomsyrad av tankar på expansion och självuppfyllelse. Fredsivrarna skälls för landsförrädare. Nationens galjonsfigur, och de egentliga krafterna bakom tronen, kräver en yttersta kraftansträngning. Bakom nationens rygg förbereder makthavarna sina bortförklaringar och undanflykter redan innan nederlaget är ett faktum.

Det historiska ursprunget

I det kejserliga Tyskland 1917-18 sporrade militärdiktatorerna fältmarskalk Paul von Hindenburg och general Erich Ludendorff landet mot katastrof. Trots det misslyckade kriget på Västfronten kunde de framgångsrikt sprida den numera välkända dolkstötslegenden. Enligt den var krigsledningen utan skuld. Brottslingarna stod i stället att finna bland socialister, pacifister och fanflyktingar, som såg till att kriget förlorades genom att sabotera stödet på hemmafronten. Mot slutet av 1917 var den tyska armén redan besegrad. Det var en obekväm sanning för Hindenburg och högerflygeln. Alltså konstruerade de "sanningen" att trupperna "förblev obesegrade i fält". Detta står ingraverat på många tyska krigsminnesmärken.

Efter Sydvietnams kollaps 1975 påstod den amerikanske översten Harry G Summers i samtal med en nordvietnamesisk motpart att USA aldrig hade förlorat ett slag i Vietnam. "Kanske inte" svarade nordvietnamesen, "men det saknar betydelse". Summers återger händelsen i sin bok On Strategy: A Critical Analysis of the Vietnam War. Även om USA förlorade kriget framstod krigsmakten fortfarande som oslagbar. Trots att Summers slutsats är grovt missvisande tillfredsställde den USA:s militära tänkande. De som inte lät sig övertygas höll tand för tunga. Mot bakgrund av ett landsomfattande självbedrägeri underblåst av de federala myndigheterna öppnade deras självcensur dörren för en sammanhängande flora av bortförklarande myter.

Är det för tidigt att spåra det historiska mönstret i dagens USA? Jag tror inte det. Dolkstötslegenden modell Tyskland var nämligen ingen efterhandskonstruktion. Cyniskt och intelligent torgfördes den av militärledningen och dess medlöpare redan under krigets senare skeden, och innan följderna av den sista fasansfulla offensiven 1918 stod klara för den tyska allmänheten. Även om Hindenburgs dramatiska redogörelse 1919 - ett helt år senare - betydde mycket för legendens sprängkraft, hade den tändande gnistan förberetts mer än två år tidigare.

En ny dolkstötslegend

Det går att jämföra den preussiska militärdiktaturen och dess väv av undanflykter med administrationen Bush. Analytiker med början hos Matthew Yglesias har spårat tendensen redan 2004. Regeringens bortförklaringar och skuldbeläggande av andra har duggat tätare allt eftersom nyheterna från Mellanöstern blivit dystrare. Thomas Ricks, författare till boken Fiasco, skrev i augusti 2007 att de militära bortförklaringarnas struktur visar att felet skulle ligga hos "harhjärtade politiker" och en presskår som "undergräver oss genom att fokusera på det negativa". Trots att den inflytelserike senatorn John McCain står på administrationens sida kan han inte undgå att antyda att USA kan komma att förlora. Akilleshälen, säger han, är det amerikanska folkets inställning till kriget. Han drar paralleller till Vietnam, som är katalysator för den förra amerikanska dolkstötslegenden. Enligt McCain hade den amerikanska militären återtagit initiativet efter Tet-offensiven 1968 genom att ersätta överbefälhavaren Westmoreland med general Creighton Abrams. Men just i det kritiska ögonblicket, säger McCain, hade det krigströtta amerikanska folket mist segerviljan. Militären - och McCain - såg "ljuset i den vietnamesiska tunnelns ände". Det gjorde inte det amerikanska folket.

Legenden tar fart

Motsvarigheten i dagens Irak heter enligt McCain general David Petraeus: äntligen rätt man för jobbet. Hans nya taktik att skydda det irakiska folket och vinna deras själar och hjärtan pekar framåt. Segern lockar i slutet av "den långa svåra vägen" - som tydligen har ersatt den vietnamesiska tunneln - om bara inte det amerikanska folket förlorar tålamodet, som det gjorde under 60-talets sista år. Den avslöjande faktorn är McCains automatiska överförande av ansvar från lägret med administrationen Bush, militären och krigsintressenterna å ena sidan till det amerikanska folket å den andra. Dolkstötslegenden har redan tagit fart. Så länge det minsta segerhopp finns kvar hos de styrande kommer mytspridningen emellertid att hållas i schack.

I The Empire Strikes Back frågar den unge Luke Skywalker om inte Kraftens mörka sida är starkare än den ljusa. "Nej," säger jedi-mästaren Yoda, "men den är lättare, snabbare, mera förförisk". Det är en bild av dolkstötslegendens mörka styrka.

Politiker anpassar sig

Många amerikanska politiker känner vad som komma skall och anpassar sig därefter. Oavsett parti finns det ingen viktig presidentkandidat som kräver att USA genast skall avsluta sina krig i Irak och Afghanistan. Rädslan för att förknippas med en "förrädisk hemmafront" påverkar det amerikanska samhället i det tysta. Det finns ingen massuppslutning bakom kritikerna av "presidentens krig". I presidentvalskampanjen undviker deltagarna varje risk att bli betecknade som klenmodiga och vacklande. Hillary Clinton vet att hon kan bli omöjlig som kandidat om hon inte hävdar att den goda kampen i Irak måste fortsätta, fast naturligtvis på ett intelligent sätt!

Senator McCains resonemang bygger på en del i krigsteorins historia. Det hävdas att folkets vilja är en omistlig del av en treenighet, där de andra delarna heter Regering och Militär. Man kan inte segra om någon av dessa delar faller bort. I takt med att opinionsundersökningarna avslöjar det amerikanska folkets ökande krigströtthet och missnöje med nationens ledning förbereder sig de svikna delarna Regering och Militär för att vältra över ansvaret på folket, som mist tålamod och segervilja. Detta kommer att stå särskilt klart efter en demokratisk seger i presidentvalet 2008. Det amerikanska folket kan inte lastas för krigen i Irak och Afghanistan. Det kan inte anklagas för bristande kurage när det saknar motivation för att anfalla över huvud taget. Krigsintressenterna utgörs av yrkesfolk och investerare.

Ansvariga går fria

Ändå kommer dolkstötslegenden att vinna i trovärdighet just därför att så få i ansvarig ställning har tvingats förklara sig. Under Andra Världskriget befriade USA sjutton divisionskommendanter och fyra kårchefer från sina befälsansvar. Om man undantar överste Janice Karpinski, ökänd från Abu Ghraib, har ingen högre officer ställts inför rätta för sina handlingar i Irak. Betyder det att all amerikansk personal har skött sina uppgifter väl, till skillnad från det ryggradslösa amerikanska folket?

Ett exempel är generalmajor Kenneth Hunzeker. Mellan oktober 2006 till juli 2007 var han högste chef för den irakiska polisutbildningen. Det var en svår post, särskilt som han inte talar arabiska. Trots hans insatser förblir Iraks polis enligt alla bedömare korrupt, sektbunden och opålitlig. Betyder det att Hunzeker misslyckades? Tydligen inte, eftersom han befordrades till ett eftertraktat befäl i Tyskland. Egendomligt nog nämns inte den irakiska tjänstgöringen som utbildningschef i hans uppdaterade CV. Skulle inte det vara en bra merit?

Ingen tar ansvar

När ingen ställs till ansvar för en misslyckad taktik, och när de som åtminstone inte direkt vanärat sin uniform belönas med höga militära poster och utmärkelser, blir det lättare att flytta ansvaret vart som helst, eller vältra över det på vem som helst. Det tyska folket fick aldrig veta att dess armé höll på att förlora kriget, inte ens när allting kollapsade under juli och augusti 1918. Därför var det totalt oförberett på det fruktansvärda psykologiska slag som nederlaget innebar. Och därför trodde det på lögnen att kollapsen berodde på en förrädisk hemmafront. Den amerikanska armén har inte varit tyst. Den pensionerade generallöjtnanten Ricardo Sanchez har kritiserat general Petraeus och kallat Irakkriget "en mardröm utan ände". Tolv armékaptener som varit stationerade i Irak har hävdat i Washington Post att ett snabbt tillbakadragande är det minst dåliga av alla dåliga alternativ.

Ett stort antal andra har skrivit med motsvarande bitter erfarenhet. Tyvärr framstår deras ansträngningar inte som rösten hos en samlad och sansad sakkunnighet. De kan inte förjaga illusionen av att en seger är möjlig om det amerikanska folket bara förblir ödmjukt lydigt under administrationen Bush. De kan heller inte hindra dolkstötslegenden från att skuldbelägga det amerikanska folket och göra det mycket svårt att utkräva slutligt ansvar av de verkliga krigsintressenterna.

Håkan Larsson