Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 3, 18 januari 2008

Fri eller privat?

bland kan det gå runt i skallen, särskilt när det gäller begreppet fri. Sveriges Television annonserar sig som fri tv. Man påstår sig inte vara beroende av reklamintäkter. Men plötsligt dyker reklamskyltarna upp. I TV 4 brukar det heta att "Programmet görs i samarbete med ". I Sveriges Television heter det i stället "Programmet sponsras av ".

Hur fri står Sveriges Television från politikerna? Den frågan hänger i luften så länge man inte vet vad den borgerliga regeringen tänker ta sig till. Även om inga genomgripande inskränkningar i friheten är på gång, kan riksdagen tricksa med radio- och teve-licensen. Som bekant undgick public service efter valet på ett hår när att hamna under en kulturminister som bedrivit en privat bojkott av licenserna.

I rättvisans namn måste dock erkännas att det finns fog för att Sveriges Television kallar sig fri. Eller i varje fall mindre beroende av reklam än reklamkanalerna.

En annan verksamhet som basunerar ut begreppet fri är de så kallade friskolorna. Den som lyckades etablera prefixet fri i stället för privat om dessa skolor gjorde en demagogisk bravad.

Ty vilken frihet gäller det här? Varför kan inte den kommunala skolan, public service-skolan, med samma rätt som Sveriges Television kalla sig fri? På vilka grunder är den ena skolformen friare än den andra? Gentemot vem? Vilka friheter bör hållas högst? Möjligheten att fritt få hålla sig med en hög andel obehöriga lärare, frihet att slippa en utbyggd skolhälsovård eller att fritt få ägna sig åt religiös indoktrinering?

Varför ska religiösa privatskolor få drivas med skattepengar? Varför ska allmänna medel gå till religiös indoktrinering fem dagar i veckan? Räcker det inte med söndagsskolan? Eller för muslimernas del fredagsskolan och för judarnas lördagsskolan?

Lägg därtill vad som sker efter skoltid: ingen förbjuder föräldrarna att uppfostra sina barn i familjens religion.

Därför är den icke-religiösa skolan vissa barns enda möjlighet att möta en mindre inskränkt bild av omvärlden.

Varför kan inte privatisering få kallas just privatisering? Övertas driften av en vårdcentral från landstinget kallas det inte frivård utan privat driven vård, oberoende av om det är personalen som går samman eller det handlar om utförsäljning till en koncern.

Inom vården har man sedan länge en mer avvaktande inställning till begreppet fri. Det påminner för mycket om frigångare, de som hade tillåtelse att gå utanför grindarna på de gamla mentalsjukhusen. Eller om frivård inom kriminalvården.

Man kan vara fri att, eller fri från. Fri från sponsorer och reklam, fri från statlig eller kommunal styrning. Riktigt rörigt blir det beträffande pappersmedierna.

Aftonbladet har en utländsk ägare som inte delar ledarsidans ideologiska linje. En frihet under ansvar eller under galgen? När centern sålde ut sina tidningar ingick i köpet ett servitut att ledarsidorna skulle fortsätta i centerristisk riktning.

DN är beroende av annonserna och ägs av en familj som pekar ut den politiska kursen. Svenska Dagbladet är på samma sätt beroende av både reklam och ägare. Men här kompliceras friheten dessutom av presstödet. Kan en tidning med statligt presstöd kalla sig fri?

Det skulle vara intressant att veta hur många av de moderater som bojkottade tv-licensen som också undvikit, inte att läsa SvD, men av ideologiska skäl inte betalat prenumerationen.

Om medierna gärna håller sig till begreppet fri-från, verkar skolvärlden mer intresserad av fri-att. Privatskolorna kom till i den andan. Eleverna skulle fritt få välja skola - som om det inte vore möjligt i ett kommunalt system. Ägarna skulle också vara fria att lägga upp sin pedagogik. Det verkar ha legat någon darwinistisk tanke bakom att blott de bästa undervisningsmetoderna skulle överleva den konkurrensen.

Men hittills har vi inte sett någon segrande pedagogik, snarare ett sammelsurium av försök i olika riktningar. Privatskolorna får locka till sig elever med gåvor. Den enda part som gjort en säkrad vinst är reklammarknaden, inte minst sedan också den kommunala skolan tvingats in i annonskriget.

Nyligen gjorde Mona Sahlin och lärarförbunden ett utspel om en blocköverskridande överenskommelse om den framtida skolpolitiken. Men Björklund släpper ingen jävel över bron utan står fast vid betygen.

Som utomstående kan man tycka att betygsfrågan fått orimliga proportioner. Betygskäbblet skymmer angelägnare mål: Att hindra skolor från att brännas ner, att lära alla barn läsa och skriva, och att låta barn ur skilda samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund mötas. Det är i skolan barnen kanske får sin enda chans att frigöra sig från föräldragenerationens fiendebilder.

P C Jersild

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter, Ledarsidan 2008-01-12