Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 2 november 2007

Kommentar till Håkan Larssons artikel om energi i MM 43

"Vi kan inte uppfinna oss ur det här" skriver Håkan Larsson i sin intressanta artikel om energi i MM nr 43. Det är ju rätt, men vi vet nog tillräckligt för att klara av det nödvändigaste.

När det gäller vindkraftens möjligheter att ersätta kärn- och kolkraftverk är det i alla fall i ett svenskt perspektiv lite för negativt. De tre Forsmarksblocken kan tillsammans leverera ca 3200 MW, ca 3 ggr vad Storstockholmsområdet förbrukar.

Om vi bygger ca 10000 vindkraftverk inom en radie på ca 15 km från verket, med en installerad effekt på ca 1,1 MW vardera, och dessa i genomsnitt kan leverera 30 % av märkeffekten så klarar vi att ersätta hela Forsmarksverkets elproduktion.

Motsvarande kan göras vid eller intill de övriga kärnkraftsverken, tom i det till ytan lilla Skåne. Med sådana seriestorlekar borde det dessutom gå ganska bra att få hyfsat låga priser på varje vindkraftverk. Att klara en sådan omställning på 5 - 7 år kan inte heller vara någon omöjlighet, vår bilindustri tillverkar ju drygt 200000 bilar varje år.

Det är inte heller så väldiga arealer som går åt, även om området mellan tex Lund och Landskrona nästan skulle täckas för att dubbelt upp kompensera vad Barsebäcksverken levererade.

Håkan Larssons uppgift om 17000 vindkraftverk kan i och för sig vara riktig med tanke på att många av dessa kanske har betydligt mindre installerad effekt än 1 MW. Å andra sidan är märkeffekten på ett av de största kolkraftverken i Tyskland 2300 MW, och snittet är kanske (min gissning) hälften. Då skulle det räcka med ca 4000 vindkraftverk på 1 MW, men om märkeffekten bara är 250 KW i genomsnitt så behövs ju närmare 17000.

Min slutsats är dock att elströmmen inte är något stort problem i det svenska perspektivet, men det är naturligtvis svårare i mer tätbefolkade länder, de får väl vara duktigare på att spara?

När det gäller transporter så får man helt enkelt köra långsammare, då minskar luftmotståndet och framdrivningen kräver mindre effekt, det blir visserligen högre lönekostnader men vi måste ju ändå på ett eller annat sätt försörja åtminstone 750000 personer som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden, så de kan väl till en del göra en insats inom transportområdet.

Här och där i artikeln skymtar det fram att det som kommer att braka ihop är vårt ekonomiska system, det tål ingen omsättningsminskning. Låt oss då byta ut det, det måste ju ändå göras. Alternativet heter räntefri ekonomi, gärna i kombination med en basinkomst åt alla.