Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 19 oktober 2007

Uthålligt fredsarbete ger resultat

Sverige spelade en helt unik roll under Vietnam-kriget, där vårt kritiska ställningstagande var internationellt känt. Det finns skäl att blicka tillbaka och lära av den tiden.

Bortsett från Kanada var det Sverige som tog emot flest amerikanska vapenvägrare under Vietnamkriget, och Stockholm var skådeplats för en uppmärksammad tribunal mot USA:s krigsförbrytelser, ledd av Bertrand Russell. Sverige fick denna roll för sin inställning till Vietnamkriget, och i dag kan vi då fråga oss vad vi har för ställning i relation till Irakkriget som vi på samma sätt skulle kunna använda oss av i ett fredsarbete. Två möjliga och motsägelsefulla svar är att vi dels har en dålig koppling till kriget - vapenexporten, och dels en bra - alla irakiska flyktingar vi tagit emot. Båda två kan dock visa sig ge möjligheter för svensk fredsrörelse.

Få kritiska blir fler

Men innan vi kommer till Sverige tar vi en titt på vad den amerikanska antikrigsrörelsen under Vietnam-eran skulle kunna lära oss. Vid Vietnamkrigets start fanns några få kritiska röster i USA, framförallt bland studenter, den gamla fredsrörelsen och vänstergrupper. Sakta men säkert engagerade frågan fler och fler amerikaner, och snart fanns organisationer för präster, musiker, konstnärer, författare, skådespelare, advokater, forskare, företagare och så vidare. Knappast någon nivå eller grupp saknade en egen organisation, till och med inom den amerikanska armén fanns det tusentals aktivister. Oundvikligen letade sig kritiska röster fram även i maktens korridorer, och fler och fler politiker stämde in i kritiken, om än med mer moderata krav. Framgången hos antikrigsrörelsen skulle då ha varit denna förmåga att sprida kritiken till alltfler grupper allt högre upp i hierarkin.

Intrång i vardagen

Bredden i antikrigsrörelsen i USA mot Vietnamkriget gör det svårt att ge något generellt råd för antikrigsrörelsen av i dag. En viktig faktor skulle dock kunna vara krigsmotståndets intrång i vardagen. Media tog en mer och mer kritisk inställning, allt fler kände någon som deltagit i kriget, allt fler samhällsgrupper var representerade i motståndet och det nästlade sig in i kulturen via musik, film, konst och litteratur. Även antikrigsrörelsen blev mer och mer synlig i vardagen och inte bara vid vissa tillfällen då det var spektakulära aktioner eller stora demonstrationer. Antikrigsrörelsen tog hem motståndet till sina egna gator.

Den sena antikrigsrörelsen fick en allt mer lokal karaktär. Över hela landet, i små städer likväl som stora, genomfördes det aktioner. Det förde ner frågan på lokal nivå, det invaderade vardagen hemmavid för allmänheten. Media kunde ignorera eller förvränga bilden av de aktioner som genomfördes, och tillintetgöra även massiva demonstrationer. Genom att fördela aktiviteterna över hela landet kringgicks detta problem, och var som mest lyckat när det var koordinerade aktioner.

Flytta hit kriget

Skulle den svenska fredsrörelsen dra några lärdomar av detta så är en av dem den lokala karaktären. Även här är det minst lika viktigt att "invadera" vardagen och flytta hit kriget och skapa opinion och påverka politiker.

Men här finns en enorm skillnad mot situationen i USA då och nu; vi är inte det krigförande landet.Visserligen kan vi påverka våra politiker att påverka FN att påverka USA, men det blir många steg. Det finns en par svenska grupper som i sin metod skulle kunna kopplas till den amerikanska antikrigsrörelsen under Vietnamkriget - att finna krigets kopplingar till lokalplanet och arbeta där. Civil olydnads-grupper som Ofog och delar av plogbillsrörelsen har under våren och sommaren utfört aktioner mot svensk vapenindustri. Irakkriget - och "kriget mot terrorismen" i stort - finns också representerat i Sverige.

Skapa en mötesplats

Man kan samtidigt konstatera att det inte är Sveriges kopplingar till Irakkriget genom vapenindustrin som vi har sett i svensk media den senaste tiden, utan de 80000 irakiska flyktingar vi tagit emot. Här har vi till skillnad mot vapenexporten något att vara riktigt stolta över - att vara det västland som tagit emot flest flyktingar från Irak. Deras närvaro i vårt land och den goodwill vi får som nation borde också kunna användas i arbetet för fred. Vi har en möjlighet att skapa en mötesplats för amerikaner och irakier, faktiskt bättre än i USA då de bara tagit emot 900 flyktingar. Irakierna är redan på plats här i Sverige, och många amerikaner har möjligheter att komma hit.

Möten är betydelsefulla. Forskning kring terrorism visar att där befolkningsgrupper lever avskilda och där politiska organisationer med medlemmar från båda grupperna saknas så finns störst risk till terrorattentat. Klarast ser vi det i situationen mellan Israel och Palestina, men det bör även vara tydligt att möten mellan irakier och amerikaner utan vapen inblandade inte är vanliga. Idén behöver dock inte vara så storslagen som att amerikaner vallfärdar hit, men tanken är vacker. Ett fredsläger mellan amerikaner och irakier, och så svenskar som den diplomatiska mellanhand vi gillar att pryda oss med, skulle vara ett nog så gott bidrag.

Mattias Linder